”Vi
tänkte ha cocktailparty ikväll. Mingla runt med ett glas sprudlande rosa
champagne i handen. Så där enkelt och kravlöst”, sa hon så snabbt att hon
snubblade på orden.
”OK.”
”Det är
ju ändå nyårsafton, tänkte vi”, fortsatte hon.
I
fantasin såg jag hur hon satt i den lejongula soffan i stora rummet med honom
stående bakom. Hans händer vilade på hennes axlar. Ett sting i hjärtat.
”OK.”
”Vi
tänkte …”
”Ja?”
”… att
du kanske vill komma. Slå klackarna i taket istället för att sitta hemma.
Ensam.”
Det
stack till i hjärtat igen. Handen for upp mot bröstet. Ensam. Vågade jag gå?
Jag kunde inte lita på mig själv. Lita på att jag betedde mig på ett korrekt
sätt. Tvärtom. Jag skulle göra bort mig. Det hade hänt förr. Jag skulle dricka
för snabbt och för mycket. Bli stupfull. Champagne hade en sådan inverkan på mig.
Det började med att det surrade i benen. Sen spred sig surret successivt och
landade till sist i huvudet. Tänk om jag kastade mig om armarna på någon okänd
man? Kanske till och med tryckte mina champagneblöta läppar mot hans innan han med avsmak drog sig bort.
”Vad kul! Det vet du att jag så klart kommer. Hur många blir vi?”
En kväll som kan sluta hur som helst alltså...
SvaraRaderaHa en fin måndag!
Alltså vilken vardaglig text. Kan tänka mig att många tänker så här men den andra hälften av hjärnan tänker annat. Kul svängning på en bra text/ kram
SvaraRaderaTACK Znogge och Ljusletaren!
SvaraRaderaSå kan det nog vara för många. Jag undrar hur det gick!
SvaraRaderaTror jag också. Den där smärtsamma känslan att man är den enda i världen som inte har någon. Så smärtsamt att man gör nästan vad som helst för att döva det onda. Tack Pia!
RaderaHehe! Bra beslut, får vi hoppas ;) Gott Nytt År på dig!
SvaraRaderaTACK Louise! Gott nytt åt till dig också!
Radera