Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 30 mars 2017

Tony


Jag gick nerför trappan och in i köket. Tvärt stannade jag innanför dörren. Tony satt vid bordet med en keramikmugg i handen och morgontidningen låg framför honom.
"God morgon!" sa han.
Det var så underligt. Han hade knappt yttrat ett ord till mig sen jag kom för ett och ett halvt år sen. Mest hade jag sett honom på håll öppna ytterdörren på väg till jobbet eller i hallen när han kom hem. Och då hade han aldrig sagt något högt till mig. Bara nickat, ibland öppnat munnen och liksom mimat hälsningen utan att använda rösten; good morning eller ett hello. Nu hörde jag att hans röst var kraftfull. Mörk och en aning hes. Jag riste till i en rysning. Av att höra två simpla ord.
"God morgon!" svarade jag.
"Te?" frågade han och lyfte muggen. "Det finns mer i kannan."
Det var ännu underligare. Jag hade aldrig sett honom göra ett endaste handtag i hemmet. Aldrig. Möjligtvis småsaker, som att sätta upp en ny hake till handduken i badrummet eller spika fast något som satt löst.
"Tack", sa jag.
Jag vågade inte kommentera. Strängt taget hade jag inte med det att göra heller, varför han plötsligt satt i köket och dessutom hade gjort i ordning sitt eget te. Jag satte mig ner mitt emot honom medan jag värmde mina kallfuktiga händer på den heta muggen.

onsdag 29 mars 2017

Människan


 

Det var därför jag inte kände igen människan. Jag hade aldrig sett henne klädd i annat än träningskläder. Det var lätt att föreställa sig hur förvånad och oförstående jag måste sett ut för henne. Jag kände hur hela min kropp stelnade till och i huvudet flög det omkring en massa frågetecken och jag hörde min egen röst, som tjatade om samma sak; Vem är det? Vem är det? Jag borde veta vem det är.
Det var förstås något väldigt bekant över hennes gestalt, det smålockiga håret som vajade runt hennes hjässa som ett mörkt åskmoln så fort hon rörde sig. Sättet att ställa sig bredbent och sätta armarna i kors över bröstet. Lite manligt så där. På senaste tiden hade jag lagt märkte till vanan. Var det en trend, undrade jag för mig själv, att ställa sig på det sättet? Som om man trodde att åtbörden automatiskt ingav respekt och pondus. Och inte le. Det var tydligen viktigt. Att le var helt ute. Det hörde till bilden att ha en löjligt allvarlig uppsyn.
Det var inte utan att jag började bli irriterad. Varför gick jag med på den här gissningsleken, eller vad det var? Kunde hon inte helt enkelt berätta?
I det ögonblicket klarnade det. Jag såg tydligt hur hon hoppade där framme, längst fram i lokalen, alldeles intill väggspegeln. Hit och sen dit. Hoppelihopp. Med håret flygande visade hon hur stegen skulle tas, medan vi andra med stela gester härmade bäst vi kunde.

 

 

tisdag 28 mars 2017

Vinsten


Fram till dess hade det varit en fantastisk upplevelse. Att gå ombord i den enorma korgen. Att höra det ljudliga fräsandet ovanifrån och uppleva uppstigningen till himlen. Att se kända trakter ovanifrån. Till och med såg jag det hus där jag bodde. Mitt sovrumsfönster. Det var inte så långt ner till det tegelbeklädda taket. Det hissnade i magen, svindelkänslorna var nära. Min granne som bodde i lägenheten under mig kom gående över gården med en stor blå plastkasse hängd över axeln. Han var nog på väg till tvättstugan.

Men sen, när vi gled över Slottsskogen. Vi började sjunka. Sakta kändes det som. Först. Sen gick det fort. Vi landade i en stor ek. Jag ramlade med en duns rakt ner i golvet. Med ena axeln först. Det gjorde ont. Jag kunde inte resa mig. Korgen satt fast. På snedden. Ovanför mig såg jag att ballongens enorma flaggblå tygstycke hade vecklat in sig i grenarna.

 Det var då jag ångrade att jag köpte den där lotten. Att jag för en gångs skull fick högsta vinsten.


 

Veckans utmaning på Kulturkollo: Min bästa plats i Sydsverige


Jag hakar på dig, Ulrica, det om giftermål.

Min bästa plats i Skåne, som för så många andra, är Österlen. Min man är från Lund och Vitaby ursprungligen och eftersom vi till vardags bor i Göteborg bestämde vi att skulle ha vårt bröllop i hans hemtrakter. Den våren, 2004, när vi åkte ner till Vitaby kyrka för att rekognoscera och träffa prästen, är förutom bröllopsfesten ett väldigt speciellt minne. Den kvinnliga prästen var mycket öppen för hur vi ville att alla formaliteter skulle formuleras och sägas.

Vi vigdes 28 augusti 2004 i Vitaby kyrka. Solen sken och himlen var blå. Lite sent-augusti-svalt i luften. I Vitaby kyrka kommer man av någon anledning inte in bakifrån utan från sidan. Det kändes en aning lustigt att se alla ansikten som vändes mot oss när vi vandrade fram och sen svängde vänster mot altaret och prästen. Jag vet att jag glömde att hålla upp min fina blomsteruppsättning. Istället höll jag den som om jag hade en kasse i handen. Sånt som händer ... Efter giftermålet bussades alla gästerna till Brösarps Gästgiveri där middagen intogs. Förstås med riktig och levande orkester, lekar med många skratt och härliga tal.

 
 Foto från Wikipedia
 
 

måndag 27 mars 2017

Bertil och jag


Bertil och jag hann precis sätta oss ner. I nästa ögonblick rasslade det till och genom fönstret såg jag tågstationen börja röra på sig. Fast det var förstås tåget som var i rörelse, inte stationsbyggnaden. Det var ett så kallat "trompe l'œil", tänkte jag. Jag lurade mitt eget öga. Efter några minuter hade min andning lagt sig och svettningarna svalnat. Först då såg jag våra medpassagerare. Det var som om de varit osynliga för mig tills nu. Ett annat synfenomen. En yngre kvinna med en blommig sjal som dolde håret satt mitt emot oss. Hon verkade inte ha lagt märke till oss, utan hade ansiktet oavvänt riktat ner mot knäet. En bebis invirad i en grå filt låg i hennes famn. Jag kunde se en minimal näsa och en rund persikofärgad kind titta fram. Snett mitt emot oss satt en yngre man med blåsvart axellångt rakt hår, iklädd glasögon med enormt stora fyrkantiga bågar som dolde halva ansiktet. Han höll munnen lite öppen. Jag såg två stora framtänder som stack ut en aning. Han hade en CD-spelare i knäet. Jag vet inte varför jag sa det. Men jag sa:
"Har du någon bra musik?"
Det var ingen särskilt begåvad fråga, tänkte jag sen, med en sovande bebis i kupén. För sent. Jag kastade en blick. Hon hade inte rört sig utan satt likadant med huvudet riktat rakt ner mot bebisen.
"I don´t understand", sa han. "Do you speak english?"
"I am sorry. I mean. Do you have any good music?" Jag pekade med huvudet mot apparaten. "In that."
"Yes", sa han och lyste upp i ett stort leende med jättemånga stora vita tänder. "If you like Pakistan music."
"I don´t know, really."
"I have a song that is number one on the top list in my country, for the moment."
"OK. Why not? Can we listen?"

 

 

 

fredag 24 mars 2017

Gammelskogen

De här fina varelserna är verkligen beroende av vår gammelskog:




Fotot är taget av mig själv på vårt lantställe, från köksfönstret.

torsdag 23 mars 2017

Kappan


Den var länge Karins favorit. Himmelsblå och med vit bullig teddykrage som hon vek upp så att den skyddade hals och haka. Mamma hade köpt den till slut, efter mycket tjat och ideliga påstötningar. Antagligen visste Karin att hon skulle vinna på sikt. Att mamma skulle kapitulera förr eller senare. När de kom hem la hon den på sängen och drog med fingrarna över det mjuka tyget. Hon kunde inte se sig mätt på den. Försiktigt tog hon upp den, drog den på sig och knäppte de mörkare blå knapparna. Medan hon speglade sig i mammas helkroppsspegel vände och vred hon på kroppen. Hon kände sig som en mannekäng som visade kläder på en uppvisning. Hon föreställde sig alla fina damer som med avundsjuka blickar satt på stolar nedanför podiet och betraktade hennes vandring förbi.
Men nu hade hon tröttnat. Hon förstod inte varför, men nu hade hon inte använt den på flera månader. Utan att meddela henne innan hon gick iväg hade mamma tagit med den till lördagens loppmarknad och skänkt den till Lions. Mamma berättade vad hon gjort först när hon kom hem. Och att den redan var såld. Mamma hade sett när det skedde. Karin riste till. Ryste i hela kroppen. Kappan var inte längre hennes.
Det var på måndagen i skolan hon fick syn på kappan på lunchrasten. En tjej som hon visste kom från en fattig familj hade den på sig. Karin kastade några hastiga blickar och undrade om tjejen visste att det varit hennes.  

onsdag 22 mars 2017

Stranden


Hon såg dem på långt håll. Karin var på väg hem från jobbet och hade precis hunnit fram till den delen av Kungsladugårdsgatan där asfalten sträckte ut sig i en lång raka. Hon tänkte sig att hon kunde se flera hundra meter framåt. De gick bredvid varandra, tätt ihop och tillsammans tog de upp hela trottoarens bredd. Hon skulle inte få plats att gå förbi. De pratade högt, skrattade bullrande med gapande munnar. Gick bredbent och svängde med armarna. I samma ögonblick förstod hon att de hade fått syn på henne. Någonting i deras ansikten förändrades, trots att de inte slutade att pladdra. I nästa sekund skulle de mötas. Utan att hejda sig rätade hon på ryggen och fortsatte framåt. Det var som ett under hade skett. De log mot henne och flyttade på sig åt sidorna så att hon fick rum att komma förbi. Som om hon var en kvinnlig Moses där havet delade sig framför henne så att hon kunde gå torrskodd bort till stranden på andra sidan.

tisdag 21 mars 2017

Kulturkollos veckoutmaning om sådant som förändrat min värld

Veckans utmaning handlar om personer, saker och händelser som förändrade världen, eller som kanske kommer att förändra den framöver:
  1. Berätta om en verklig person som förändrat världen och/eller är en viktig förebild för dig.
  2. Berätta om en karaktär i en bok, film eller tv-serie som förändrat ditt liv, eller ”bara” sitt eget.
  3. Välj en uppfinning som du inte kan leva utan och/eller något du önskar skulle uppfinnas.
  4. Berätta om en historisk händelse som du tycker är viktig och/eller en historisk tid som fascinerar dig.
  5. Hur skulle just du vilja förändra världen? Eller gör du det kanske redan?
  6. Vad vill du absolut inte förändra? Finns det kanske någon förändring du helst skulle vilja sudda ut?

 Här kommer mina svar:
För mig som kvinna känner jag att det måste bli händelser och personer som har betytt mycket för kvinnors rättigheter  (inte enbart). Rättigheter som dessutom känns hotade idag, mer än jag känt under hela mitt tidigare liv.

1.       Det finns ingen enskild person som jag ser som en förebild . Däremot beundrar jag alla förtryckta människor som vågar stå upp för sig själva och andra, säga sitt hjärtas mening, därmed riskera sina liv, men gör det ändå.

2.       Filmen In the Heat of the Night med Sidney Poitier gjorde stort intryck på mig, kommer jag ihåg. Rasförtrycket till trots, han gick med rak rygg och var stoltheten personifierad. En man att beundra. Så snygg också.

3.       Jag kan inte leva utan att läsa och skriva. Tänk om jag hade varit analfabet. Det går inte att föreställa sig. Och ändå finns det massor av speciellt kvinnor i världen som aldrig fått möjligheten.

4.       Jag känner en stor tacksamhet och beundran för de kvinnor som kallades suffragetter i England och som var några av de första som stred för kvinnlig rösträtt. Jag har sett foton på hur de brottats ner på gatan och brutalt haffats av polis och skuffats in i en cell.  Jag lyssnade en gång på ett radioprogram om en svensk kvinna som "slogs" för rösträtten här i Sverige. När hon kom till ett avtalat möte med några mäktiga män sa den ene: "Men ... du  ser ju ut som en normal kvinna!"

5.       Eftersom det här är min egen privata bloggsida känner jag att jag vill och kan var helt uppriktig. Jag skulle önska att de stora världsliga religionerna, som kräver att man ska underkasta sig det som är skrivet i en uråldrig bok, tillstår att man inser att religioner måste följa med sin tid. Att de måste förändras. Se mer humant på våra tillkortakommanden. Vara för allas frihet att välja hur de vill leva sina liv. Jag skulle vilja att man sa att det viktigaste i en människas liv, inte är att frukta och se upp till en gud, utan är att stå för kärleksbudskapet.

6.       Förändring är i grunden bra. Det finns nog inget jag inte vill förändra. I så fall en förändring tillbaka till något som varit. Det kan aldrig bli som förr. Och det var inte bättre förr.

Diktkonstens poesi


Ett glas kallt vatten
Ljuvlig som ren poesi
Gör mig återställd

 

måndag 20 mars 2017

Himlen


När Karin klev ut på gatan var himlen svart. I nästa ögonblick bländades hon av en enorm blixt som sträckte sig lodrätt rakt över himlavalvet. Så kom dånet. Det skränade i hennes hjärna. Brände som eld. Hennes kropp skakade när flödet gick rakt igenom. Förnimmelsen av en enorm kraft som gick rakt in i skelettet. Det kändes som om kroppen pulvriserades. I panik skrek hon rakt ut.
Något kändes fel. Karin tittade upp och upptäckte att hon låg på marken. Det var hårt, fuktigt och kroppen värkte av stelhet. Med ett stön reste hon sig upp i halvsittande ställning. Raklång hade hon legat på gatstenarna. Alldeles intill ingången till sjukhuset. Men ingen brydde sig om henne. Folk kom och gick i snabb takt och spatserade bara rakt förbi henne. De tvingades vänta någon sekund medan de automatiska glasdörrarna gled åt sidorna. Alla verkade ha bråttom. Hela tiden på väg. Hon tittade upp på himlen. Den var så intensivt klarblå att det sved i ögonen. Hon blev tvungen att titta bort. Instinktivt visste hon att hon inte skulle orka resa sig. Fortfarande halvliggande hasade hon de få meterna fram till byggnaden. Hon lutade rygg och huvud mot den hårda tegelväggen. Hon stirrade rakt ut i intet. Hade hon varit på väg in eller på väg ut? Med ens stod det klart för henne. Hon hade inte en aning.

torsdag 16 mars 2017

Rummet


 
I samma ögonblick som vi körde in i Kützingen sänkte sig skymningen över staden.
"Några hotell måste det väl finnas även här", sa Bosse.
Vi parkerade bilen och gick iväg för att jaga ett rum för natten. Omgående fick vi syn på ett hotell på andra sidan gatan. Över dess ingång satt en skylt; Hotell Kützingen. Med snirkliga bokstäver lyste namnet i stark grön neon. Vi klev in. Den minimala receptionen var tom. Det luktade mat. Jag försökte identifiera doften. Kanske Biff Stroganoff. Jag var hungrig, magen knorrade. Röster och porslinsklirr letade sig ut från rummet intill. Det verkade vara hotellets restaurang. Genom dörrens frostade glas skymtade vi människor. Bosse tog tag i handtaget och öppnade dörren. Efter någon minut lyckades han hejda en ung kvinna klädd i svart snäv kjol, vit blus och ett vitt litet förkläde kantat med spets i samma färg. Hon stannade liksom i farten bärande på två tallrikar potatis och vad som såg ut som skivad stek.
"Jag kommer strax."
Vi gick tillbaka till receptionen. Väntade. Väntade. Ingen kom. Jag kände hur irritationen tog ett djupt tag i mig. Trött efter att ha befunnit mig på väg hela dagen och dessutom hungrig. Då är stubinen kort. Jag gick tillbaka in.
"Vi väntar där ute. Fortfarande", sa jag i hög ton.
"Jag kommer har jag sagt", sa samma kvinna som tidigare i ungefär samma höga ton som jag.
Till slut kom hon. Med långsamma rörelser tog hon fram en voluminös och tjock liggare och präntade utan brådska in våra namn. Trappan upp var trång, luktade gammal cigarr och lampan funkade inte. Uppe på andra våningen fick vi treva oss fram i den mörka korridoren. Jag kan säga att den natten sov jag inte.

onsdag 15 mars 2017

Stinka


Idag har jag slagit ihop två skrivövningar. Stinka från Skrivpuffen och följande från Skrivarsidan: Skriv hur tre olika personer uttrycker samma sak med egna ord. Människor med olika bakgrund pratar inte på samma sätt. En kille från ett förortsområde formulerar sig förmodligen inte samma sätt som en äldre kvinna från Stockholms innerstad eller medelålders kvinna på en lantgård i Norrbotten. Hur skulle de här personerna säga: ”Jag ber om ursäkt.” Du får använda dubbelt så många ord, det vill säga åtta.

Här är Ethels förslag:

 
Kille från förorten: Det är inte ditt fel att du stinker.

Äldre kvinna från Stockholm: Mitt plötsligt utrop blev kanske aningens för mycket

Medelålders kvinna på landet: Kan jag lappa ihop med en kopp kaffe?

tisdag 14 mars 2017

Kulturkollos utmaning om verklighet eller overklighet


Kulturkollos veckoutmaning: Vad föredrar du inom litteratur, film, poesi, konst – helt enkelt inom all kultur, verkligheten eller overkligheten? Varför föredrar du det ena eller det andra? Eller vill du befinna dig i båda?

Här kommer mitt inlägg:
Det beror på vad som menas med verklig kontra overklig. Jag gillar att se filmer som gestaltar en framtidsvision eller en dystopi. Men det måste vara trovärdigt och då blir det verkligt för mig. Ett exempel är filmerna Hunger Games. Mycket bra, tycker jag.
Eller filmen Blade Runner, som utspelar sig i en dystopisk verklighet. En klassiker. Eller en annan kultfilm Flykten från New York.

Jag kan även läsa en bok som The Shining eller se filmen och tycka om spänningen, att jag blir rädd mitt i min lilla trygghet här hemma. Samtidigt är jag medveten om att jag inte tror att det kan hända i verkligheten.
Poesi. Jag är verkligen (!) ingen expert. Tycker om bl.a. Karin Boye och Tranströmer. Skriver de om verkligheten? Det tror jag. Deras verklighet.
Konst är jag dålig på. Men jag tror inte att det skulle kännas underligt för mig med ett konstverk som skildrar något som inte finns, som exempelvis en indisk gudinna med fler armar än en människa har i verkligheten.
Intressant fråga. Kul utmaning. Tack för den!

Jag vet


Ibland vet jag inte vad jag ska tro. Fast tro ska man bara göra i kyrkan, som den gamla klyschan lyder. Och där befinner jag mig väldigt sällan. Så jag får väl trots allt nöja mig med att veta. Jag vet till exempel att jag inte tror. En gång råkade jag hamna bredvid prästens fru på en kaffebjudning. Hon frågade mig vilken kyrka jag gick till. Först blev jag helt ställd. Stum. Hade svårt att öppna munnen. Jag måste ha sett helt förvirrad ut. Sett ut som om jag tyckte att frågan var helkonstig. Och det tyckte jag ju. Så sa jag:
"Jag går nästan aldrig i kyrkan. Jag vet inte om jag tror."
Då svarade hon:
"Nej, vem gör inte det? Tvivlar alltså."

 

måndag 13 mars 2017

Vilse i Motala


Jag stack handen i min systers. Det kändes skönt. Hennes handflata var varm och mjuk. Min syster Karin, som är flera år äldre än jag, sköt upp den tunga dörren och vi klev ut på trottoaren. Vi hade lovat mamma att inte gå långt utan hålla oss i kvarteret. Mamma såg rolig ut där hon satt med en stor hårtork över huvudet. Den brummade högt. Jag kände hur Karin drog iväg. Jag fick halvspringa för att hinna med. Vi rundade nästa hörna.
"Vi går till parken där", sa Karin och pekade.
Innan vi gick över gatan tittade vi först åt höger, sen åt vänster och sist åt höger igen. Precis som Karin sa att hon hade lärt sig i skolan. I parken hittade vi några gungor. Vi gungade ett tag. Sen sa Karin att vi skulle gå tillbaka. Det kändes som om det var bråttom. Tänk om mamma var färdig redan och satt och väntade på oss? Vi sprang över gatan. Så sa Karin:
"Jag vet inte var vi är."
"Vet du inte? Är det inte här då?" sa jag och tittade på huset med en skoaffär i nedre botten. Mammas frisör fanns på andra våningen.
"Nej, det var ska vara en tygaffär, inte skoaffär."
Karin tog tag i min hand och vi började gå igen. Det kändes som om vi gick runt, runt. Så pekade hon.
"En polis. Vi frågar honom."
Han såg snäll ut och hade en snäll röst, men han kunde inte säga var mammas frisör fanns.
"Hittar ni inte i Motala?" frågade han och böjde sig ner och tittade på oss på nära håll.
Jag såg rakt in i hans ansikte. Han hade en brun mustasch, precis som morfar.
"Nej, vi bor inte här", sa Karin. "Mamma hade några ärenden att göra och skulle passa på att klippa sig och permanenta håret. När vi ändå var i stan."
"Jag förstår. Ni får gå med mig till stationen. Vi får ringa runt till alla frisörer som har salong i Motala centrum. Vi får hoppas på det bästa."
På polisstationen tog en polissyster hand om oss. Vi fick varsitt glas med saft och några Mariekex. Vi väntade jättelänge. Men sen kom polismannen tillbaka. Han sa att han hade hittat mamma. Han gick med oss till rätt hus. Han höll oss hårt i händerna hela tiden. Jag fick syn på mamma. Hon satt i en av fåtöljerna där tanterna väntade på sin tur. Jag började storgråta. Jag sprang hela vägen fram till mamma.
"Mamma! Mamma! Här är vi!"

Rensa


Att rengöra sitt inre borde fler göra. Rensa hjärnan på destruktiv smörja. Tänk om alla tog en stund varje dag för meditativ andlig rengöring. Vem vet, måhända skulle det bli lättare då att se bortom horisonten och längre ut åt sidorna. Om fler vandrade ut varje dag i livet med uppfräschad hjärna. Då kan jag föreställa mig att rädslan för varandra och för de som inte är precis som "jag själv", skulle bli mindre. Kanske skulle vi till och med ta kontakt med varandra. Förutsättningslöst. Inte döma utan se alla andra med tillförsikt. Min högsta önskan är att kunna känna tillit till att den jag har framför mig accepterar mig som jag är. Att jag får bestämma själv vem jag vill vara och hur jag vill leva mitt liv.

fredag 10 mars 2017

Skramlet


Han satte högra handen i byxfickan. Jag betraktade hur han slöt fingrarna runt det som dolde sig bakom det grå ylletyget. Han stirrade stint på mig. Medan han höjde armen upp i luften drogs hans läppar upp i ett brett leende. Det skramlade om nyckelringen som han höll i handen. Den var överhopad med nycklar.
"In med dig", väste han.
Jag visste att jag var tvungen. Jag visste att jag inte kunde komma undan. Sakta vände jag mig om. Så kom det. Nyckeln som han pickande stack rakt in i min rygg. Trots att det inte gjorde ont ville jag skrika rakt ut.

torsdag 9 mars 2017

Spårvagnen

Anledningen till att Karin, utan att tänka närmare efter, sa till den unga tjejen var enkel. Hon hade precis kommit upp på spårvagnen och börjat ta sig längre bakåt i vagnen. Hon var tvungen att tränga sig fram. Många satt så långt ut på sätet att fötter och ben var i vägen. Hon undrade varför de inte kunde sätta sig ordentligt. Var det för att markera avstånd till grannen? Det resulterade i alla fall i att hon blev drabbad. Hon kände svetten kittla i hårfästet medan hon trängde sig vidare. Hon sparkade lätt, men ändå med ackuratess, på mäns och kvinnors läderskor och skinnstövlar. Det var en outtalad regel, när det var rusningstider, att fylla på vagnen bakifrån. Så fick hon syn på ett par långa ben iklädda slitna jeans med stora revor över knäna. De hindrade hennes vidare rörelse framåt eller rättare sagt bakåt. De jeansklädda benen hängde i luften rakt över gången.
 
"Du får ta ner benen. Jag kommer inte fram", sa Karin och blängde på tonårstjejen med knallrosa långt hår som låg samlat över ena axeln.
 
Dessutom, fast det sa hon inte, tyckte hon att det var osolidariskt att ta upp två säten.
 
"Då får du hoppa", svarade hon med ett leende.
 
Karin knuffade en aning mot hennes knän.
 
"Flytta dig."
 
"Nej."
 
Karin vet inte var hon fick modet ifrån, men i nästa ögonblick hade hon grabbat tag i tjejens ben och drog hårt. Med en smäll hamnade flickans svarta kängor på det grusiga golvet. Utan att titta och med högburet huvud gick Karin vidare.
 
"Subba!" hörde hon bakom sig.

 
 

onsdag 8 mars 2017

Stolt


Du kan gråta du
sa han i en spydig ton
Du som är kvinna

Jag hade vägrat
servera männen kaffe
Hur var det möjligt?

Mitt unika skrin
innehöll egenmakt och
stolt stod jag stilla

tisdag 7 mars 2017

Veckans utmaning: Minns ditt 90-tal


Kulturkollos Veckans utmaning: Minns ditt 90-tal!
Blev tvungen att tänka efter en stund. Definitivt att det var ett decennium med jättemycket träning för mig. Jag var helt såld på Dans Aerobics och Funk. Träningen gav mig en kick som jag aldrig därefter har upplevt under fysisk aktivitet. Jag började löpträna. Fast det var först efter mitt första Göteborgsvarv som jag sprang 1996. Utan att ha sprungit mer än några mil. Löparblåbär, det var jag det. Kommer mycket väl ihåg känslan. Jag och en arbetskollega skulle springa tillsammans. Vi hade ställt oss längst bak. Allra sist. Inte en själ bakom oss. Som skulle springa. Jag tyckte jag lunkade sakta fram, men faktum är att jag sprang fortare den gången än jag gör nu med många fler mil i kroppen innan jag ställer mig på startlinjen. Börjar bli gammal ...

Musik; Pet Shop Boys' låt Go West. Deras speciella sätt att sjunga med en engelskt accent istället för amerikansk gillade jag. Och låten var ju så bra! Elton John's Can You Feel The Love Tonight vaggade jag sakta till. Vacker! För att inte tala om Nothing Compares 2 U med Sinéad O'Connor och I Will Always Love You med Whitney Houston. Har blivit lite tjatiga klassiker vid det här laget. Sist men inte minst Don't Speak med No Doubt.

Det var i början av det här decenniet som jag på allvar lärde mig att hantera en dator utan att vara livrädd för att förstöra något. "Alla" hade en hemma nu och "alla" använde datorn på jobbet. Massor av annat hände förstås. Men det här är vad jag kom på just nu ...

Middagen


"Vår speciella festrätt", sa hon och pekade med hela handen mot aladåben. "Vi älskar aladåb med kalvkött. Friterad potatis och en kall Rhode Islandsås är ett absolut måste att ha till."
Det vände sig i magen. Jag tyckte att det en väldigt underlig blandning. En meny få personer skulle gilla hemma i Sverige inbillade jag mig. England hade en speciell matkultur. Den passade mig dåligt. Maten var mest beige till färgen. Vad den än bestod av och oftast tråkigt kryddad. Dåligt kryddad. Nu hade Margaret förstås petat in några morötter i aladåben. Och smutsgröna ärtor. Orange och grågrönt för en gångs skull. Men det hjälpte inte mig så mycket. Aptiten var nere på noll eller egentligen ända nere på minus. Jag stålsatte mig. Det gick inte att komma undan. Nu fick jag genomlida måltiden. Jag la upp så lite jag kunde utan att det såg iögonenfallande ut. Spred ut det på tallriken. När Tony hällde upp vinet, det var uppenbart att det var det enda han hade i åtanke att tillföra middagen, lät jag honom hälla ända upp till glasets kant innan jag sa stopp. Jag la märke till att både Kevin och Margaret under tiden satt stilla och iakttog flödet, men ingen kommenterade. Jag kände hur mina kinder hettade, men tänkte att vinet kunde vara bra att skölja ner maten med om jag blev tvungen för att lyckas svälja. Att det i deras ögon var för tidigt på dagen att hälla i sig sådana mängder vin kunde jag leva med.
"Bon appetit", sa Margaret och tittade på var och en av oss med glaset höjt.
Alla mumlade något liknande och tog en slurk vin.
Jag började med att peta bort gelé från en bit kalv, tittade som hastigast runt bordet för att kolla. Ingen såg ut att ha reagerat. Tillsammans med en morotsslant spetsade jag en liten snutt kött på gaffeln och förde besticket till munnen. Moroten var så mjuk att den omedelbart smälte bort i munnen. Jag tuggade på köttet. Som jag trott var smaken neutral. Det gick att äta.

måndag 6 mars 2017

Sammetsbyxorna


Jag stirrade ner i knät. Bligade intensivt på revan i mina himmelsblå sammetsbyxor. Jag satte bägge tummarna i springan och drog längs det fnasiga tyget. Ett lågt raspande ljud uppstod när tyget gick sönder och revan drogs upp ytterligare. Det gick inte att låta bli att fortsätta. Det kliade i fingrarna. Som en tvångstanke. Även om jag förstörde plagget. Det spelade ingen roll just nu. Det enda jag ville var att höra ljudet. Ville se om byxorna skulle gå sönder ännu mer eller om de skulle vägra. Strejka. Hit men inte längre. Vid den dubbla sömmen på insidan tog det slut. En sax behövdes för att komma vidare. Jag reste mig upp och gick ut i köket och drog ut en av kökslådorna. Där låg saxen. Jag tog tag i den. Klippte med den några gånger i luften. Precis då vaknade jag.

torsdag 2 mars 2017

Till salu


Fångad bakom galler

är min själ till salu
Men
en dag ska
sprickorna i barriären
ge mig friheten tillbaka