Människan

 

Det var därför jag inte kände igen människan. Jag hade aldrig sett henne klädd i annat än träningskläder. Det var lätt att föreställa sig hur förvånad och oförstående jag måste sett ut för henne. Jag kände hur hela min kropp stelnade till och i huvudet flög det omkring en massa frågetecken och jag hörde min egen röst, som tjatade om samma sak; Vem är det? Vem är det? Jag borde veta vem det är.

Det var förstås något väldigt bekant över hennes gestalt, det smålockiga håret som vajade runt hennes hjässa som ett mörkt åskmoln så fort hon rörde sig. Sättet att ställa sig bredbent och sätta armarna i kors över bröstet. Lite manligt så där. På senaste tiden hade jag lagt märkte till vanan. Var det en trend, undrade jag för mig själv, att ställa sig på det sättet? Som om man trodde att åtbörden automatiskt ingav respekt och pondus. Och inte le. Det var tydligen viktigt. Att le var helt ute. Det hörde till bilden att ha en löjligt allvarlig uppsyn.

Det var inte utan att jag började bli irriterad. Varför gick jag med på den här gissningsleken, eller vad det var? Kunde hon inte helt enkelt berätta?

I det ögonblicket klarnade det. Jag såg tydligt hur hon hoppade där framme, längst fram i lokalen, alldeles intill väggspegeln. Hit och sen dit. Hoppelihopp. Med håret flygande visade hon hur stegen skulle tas, medan vi andra med stela gester härmade bäst vi kunde.