Spårvagnen

Anledningen till att Karin, utan att tänka närmare efter, sa till den unga tjejen var enkel. Hon hade precis kommit upp på spårvagnen och börjat ta sig längre bakåt i vagnen. Hon var tvungen att tränga sig fram. Många satt så långt ut på sätet att fötter och ben var i vägen. Hon undrade varför de inte kunde sätta sig ordentligt. Var det för att markera avstånd till grannen? Det resulterade i alla fall i att hon blev drabbad. Hon kände svetten kittla i hårfästet medan hon trängde sig vidare. Hon sparkade lätt, men ändå med ackuratess, på mäns och kvinnors läderskor och skinnstövlar. Det var en outtalad regel, när det var rusningstider, att fylla på vagnen bakifrån. Så fick hon syn på ett par långa ben iklädda slitna jeans med stora revor över knäna. De hindrade hennes vidare rörelse framåt eller rättare sagt bakåt. De jeansklädda benen hängde i luften rakt över gången.

 

"Du får ta ner benen. Jag kommer inte fram", sa Karin och blängde på tonårstjejen med knallrosa långt hår som låg samlat över ena axeln.

 

Dessutom, fast det sa hon inte, tyckte hon att det var osolidariskt att ta upp två säten.

 

"Då får du hoppa", svarade hon med ett leende.

 

Karin knuffade en aning mot hennes knän.

 

"Flytta dig."

 

"Nej."

 

Karin vet inte var hon fick modet ifrån, men i nästa ögonblick hade hon grabbat tag i tjejens ben och drog hårt. Med en smäll hamnade flickans svarta kängor på det grusiga golvet. Utan att titta och med högburet huvud gick Karin vidare.

 

"Subba!" hörde hon bakom sig.