Himlen

När Karin klev ut på gatan var himlen svart. I nästa ögonblick bländades hon av en enorm blixt som sträckte sig lodrätt rakt över himlavalvet. Så kom dånet. Det skränade i hennes hjärna. Brände som eld. Hennes kropp skakade när flödet gick rakt igenom. Förnimmelsen av en enorm kraft som gick rakt in i skelettet. Det kändes som om kroppen pulvriserades. I panik skrek hon rakt ut.

Något kändes fel. Karin tittade upp och upptäckte att hon låg på marken. Det var hårt, fuktigt och kroppen värkte av stelhet. Med ett stön reste hon sig upp i halvsittande ställning. Raklång hade hon legat på gatstenarna. Alldeles intill ingången till sjukhuset. Men ingen brydde sig om henne. Folk kom och gick i snabb takt och spatserade bara rakt förbi henne. De tvingades vänta någon sekund medan de automatiska glasdörrarna gled åt sidorna. Alla verkade ha bråttom. Hela tiden på väg. Hon tittade upp på himlen. Den var så intensivt klarblå att det sved i ögonen. Hon blev tvungen att titta bort. Instinktivt visste hon att hon inte skulle orka resa sig. Fortfarande halvliggande hasade hon de få meterna fram till byggnaden. Hon lutade rygg och huvud mot den hårda tegelväggen. Hon stirrade rakt ut i intet. Hade hon varit på väg in eller på väg ut? Med ens stod det klart för henne. Hon hade inte en aning.