Tony

Jag gick nerför trappan och in i köket. Tvärt stannade jag innanför dörren. Tony satt vid bordet med en keramikmugg i handen och morgontidningen låg framför honom.

"God morgon!" sa han.

Det var så underligt. Han hade knappt yttrat ett ord till mig sen jag kom för ett och ett halvt år sen. Mest hade jag sett honom på håll öppna ytterdörren på väg till jobbet eller i hallen när han kom hem. Och då hade han aldrig sagt något högt till mig. Bara nickat, ibland öppnat munnen och liksom mimat hälsningen utan att använda rösten; good morning eller ett hello. Nu hörde jag att hans röst var kraftfull. Mörk och en aning hes. Jag riste till i en rysning. Av att höra två simpla ord.

"God morgon!" svarade jag.

"Te?" frågade han och lyfte muggen. "Det finns mer i kannan."

Det var ännu underligare. Jag hade aldrig sett honom göra ett endaste handtag i hemmet. Aldrig. Möjligtvis småsaker, som att sätta upp en ny hake till handduken i badrummet eller spika fast något som satt löst.

"Tack", sa jag.

Jag vågade inte kommentera. Strängt taget hade jag inte med det att göra heller, varför han plötsligt satt i köket och dessutom hade gjort i ordning sitt eget te. Jag satte mig ner mitt emot honom medan jag värmde mina kallfuktiga händer på den heta muggen.