Orden

Orden gjorde att jag helst hade velat ducka. Som om jag trodde att de i så fall hade flugit rakt över mitt huvud och försvunnit ut genom taket. Så att jag inte kunde höra dem. Kanske gjorde jag det. Hukade mig. Men det hjälpte inte alls. Jag hörde varenda stavelse. Din röst och dina ord ringde i öronen hela natten. Matt av brist på sömn steg jag upp på morgonen. Hela dagen gick jag omkring som i ett töcken. När jag kom hem den kvällen satt du i trappuppgången. Du sa förlåt.