Kyla

Det var inte förrän hon redan hoppat av bussen, dörrarna hade gått igen och den var på väg bort som hon upptäckte det. Fel hållplats. Hon skrek rakt ut. Jävla skit! Helt fel ställe och helt fel väder. Det var femton grader kallt, det blåste halv storm (Varför flyttade hon till Hjuvik som låg alldeles vid havet? Det ångrade hon nu.) och hon hade två alternativ; antingen vänta trettio minuter till nästa buss eller gå hem och det skulle ta ungefär lika lång tid. Det var helt otroligt hur tankspridd hon var. Hela vägen från Nils Ericsonsplatsen hade hon varit fullständigt nersjunken i boken hon läste och glömt bort att kolla var hon befann sig. Så med ens hade hon fått för sig att hon höll på att missa att gå av, kastat sig upp utan att tänka och rusat mot utgången. Hon fick skylla på att det var mörkt ute. Lika bra att börja vandra. Som tur var hade hon huva på kappan, men var bara iklädd tunna skinnstövlar och handskar med slitet sidenfoder.

Stelheten började i pekfingrarna. Sen spred sig känslan av is till nästa finger. Och nästa. Hon drog av sig handskarna halvt om halvt, knöt händerna i det lilla utrymmet i handskarna som inte var för fingrarna och placerade paketen i kappfickorna. Det blev svårare att gå när hon inte kunde pendla med armarna. Men det var ändå bättre. Så började det göra ont i tårna. Det värkte som om hon klämt alla tår i en dörr som någon slagit igen med full kraft. Läpparna kändes styva och hon hade svårt att titta eftersom det satt en isig hinna i ögonen som hindrade henne.

"Jäklar, jäklar", sa hon i takt med stegen.

Det blev bara ett stramt mummel mellan läpparna. Hon ville gråta men stålsatte sig, eftersom hon inte vågade. Tänk om tårarna frös till is och hon förfrös kinderna? Nu såg hon att hon närmade sig vägen. Den väg hon bodde en bit in på. Hon började halvspringa. Paniken satt i halsen. Dörren slogs upp innan hon hann upp för trappan.

"Kommer du först nu? Du är sen."

Hon kastade sig in i hallen utan att svara. Av med kappa och stövlar, stapplade på spända ben in i rummet där kaminen var igång. Hon satte händer och fötter helt nära det heta. Förnimmelsen av en enorm lättnad när känseln sakta kom tillbaka. Trots att det surrade och smärtade i fingrar och tår njöt hon för fullt.