Livet

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i början av boken.

"Vi fick aldrig några barn." Ur Berör mig inte berör mig av Inger Alfvén, sidan 29

Under de första tio åren i vår relation var vi överens om att inte skaffa barn. Jag var rädd för att vårt så jämställda förhållande skulle degraderas till att bli ett ojämställt. Det var väl ofrånkomligt, förresten? Det var ju faktiskt jag som födde barnet och som fick ta huvudansvaret. I alla fall i början. Det var jag som därmed missade möjligheter i karriären. Jag som, när jag kom tillbaka till jobbet, inte kunde vara säker på att min tidigare sysselsättning fanns kvar. "Rätt till likvärdigt arbete" hette det. Vad betydde det? Egentligen? Jag som missade pensionspoäng. Jag som ramlade tillbaka i lön. Jag grubblade ofta på varför samhället såg ut som det såg ut. Det var inte rimligt. Inte för någon, varken föräldrar eller barn. Till sist kom jag fram till att enda lösningen var att börja om. Helt och hållet. Att hela samhällsstrukturen ändrades i grunden. Alla måste dela på allt. Arbete, fritid och hemmet. Färre timmars förvärvsarbete per individ betydde mer tid att vara tillsammans med familjen, betydde färre timmar på dagis, betydde mindre stress, betydde färre prylar. Alltså, ett enklare och mer harmoniskt liv. För alla.

Efter femton år separerade vi. Vi fick aldrig några barn.