Nyfiken i en strut, tittar hon ut

Alltså, när jag växte upp var det något fult att vara nyfiken. När jag exempelvis aningslöst frågade mina föräldrar varför de stönade så högt igår kväll i sängen, tittade de först på varandra och sen på mig med stirrande, uppspärrade ögon.

"Du ska inte vara så nyfiken", sa de i mun på varandra. "Det kan gå illa för nyfikna barn."

Resultatet blev att jag kände mig dum och påträngande. Jag slutade att fråga. Istället försökte jag hitta svaren själv och det jag kom fram till var sällan särskilt nära verkligheten. Många missförstånd blev det. Det har jag förstått många år senare, när jag av någon anledning med ens blev påmind om någon företeelse. Fortfarande idag kan jag rodna, jag skäms över att jag undrade. Trots att jag förstås idag fattar att mina föräldrars beteende var fel. Att jag borde ha fått en bra förklaring. Att min reaktion inte var det minsta konstig.

Idag är tonen en helt annan. Man SKA vara nyfiken, för då är  man vetgirig och vill lära sig nya saker. Som tur är gick den ändå inte över. Jag har behållit min nyfikenhet. Det är, tycker jag, ett bevis på livsglädje och en energi som man ska ta vara på.