Det var så konstigt. Under ett kort
ögonblick trodde jag att jag betraktade min pappas skarpskurna drag. Min pappa som
har varit död i trettiosju år. I linoleummattans oregelbundna mönster kunde jag
skönja hans ansikte och den mörka hårlocken som alltid föll ner över pannan. Det
var som att se ett foto. Ett nytt foto som jag missat och plötsligt hade fått
syn på i fotoalbumet. Sekunden efter fokuserade jag blicken, stirrade på mönstret
ett annat sätt. Det var inte längre pappa, utan något helt annat, som jag först
inte kunde tyda. Kanske en främmande man med ett stort skägg. Som gapade stort
som om han var panikartat törstig och behövde något att dricka.
Kusligt. Bra.
SvaraRaderaIbland spelar det undermedvetna spratt. Bra skrivet.
SvaraRaderaGillade det oväntade slutet ... hur du lade in ordet :)
SvaraRaderaTack! Ja ibland drar fantasin iväg ...
SvaraRaderaJa, sånt kan hända ibland, lite läskigt!
SvaraRaderaVisst är det Pia!
Radera