Vi ses

En stöt genom magen. Det var han. Jag hade svårt att hålla inne med skriket. Helst hade jag velat vråla ett högt NEEJ! Inte du! Det värsta var att vi var ensamma. Här fanns inte en människa mer än vi. Inte i det här vädret. Det var det sista jag ville.

"Då ses vi igen. Så lägligt", fortsatte han. "Att hitta dig här."

"Kevin."

"Är du inte glad att se mig?"

"Jag kände bara inte till att du skulle komma idag. Det var länge sen."

"Det gjorde jag knappt själv tills igår kväll", sa han och gjorde ett jämfotahopp rakt ner i sandgropen. Han satte sig på sanden och placerade händerna knäppta runt knäna. "Men du ... lite glad är du väl?"

Jag log.

"Visst var det skönt senast? Jag har tänkt mycket på det."

Han log också, satte huvudet på sned och betraktade mig. Jag svarade inte, försökte förhindra att rysningen som fortplantade sig genom kroppen skulle märkas. Jag vek undan med blicken, vilade huvudet mot den mjuka sandväggen och blundade mot solen.

"Här har du ju hittat en perfekt plats där ingen kan se. Fulländad."

"Förlåt mig", sa jag, rätade på kroppen och tittade på mitt armbandsur. "Klockan är mycket. Jag ska börja arbeta om en kvart."

 

"Vi kan väl mötas här en annan gång? För en liten tête-à-tête, du vet? När är du ledig nästa gång?"