Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 26 oktober 2020

Fjong

 ”Den där fyllisen Roger.”

”Vad är det med honom?”

”Han kikar på mig.”

”Vad säger du?” sa Nina. ”Hur då? Varför?”

Herta spärrade upp sina vattniga blekblå ögon och putade med läpparna.

”Jag har kommit på honom med att kika in genom vårt sovrumsfönster. Jag har sett honom i spegeln.”

”Fy, det låter spöklikt.”

”En gång skulle jag precis byta om till nattlinne och stod där halvnaken. Jag bara skrek. Holger rusade ut men såg ingen. Han påstod sen att jag inbillade mig”, sa Herta och rynkade pannan. ”Men det gjorde jag verkligen inte! En annan gång vaknade jag på morgonen och skulle just kliva upp ur sängen. Då fick jag syn på honom i fönstret. Han bara stirrade med stora runda ögon. Jag kastade mig fram och slängde upp glasrutan. Då var han förstås borta redan.”

”Det är för jäkligt. Varför gör han det, tror du?”

”Gissa?! För att han får fjong förstås. Du tror förstås att en kvinna som jag inte kan hetsa upp en man, eller vad?” ropade Herta och höjde hakan igen.

”Det sa jag inte. Berätta vidare.”

”Då så. När Roger och Holger sitter vid köksbordet och dricker sprit och tjatar som två papegojor hela kvällen. Då finns jag minsann inte. Då låtsas han som ingenting. Det är som om jag inte existerade. Men jag har sett när han tror att jag inte ser. Den blicken. Han klär av mig med ögonen. Jag är tvungen att gå därifrån.”



onsdag 21 oktober 2020

Måndag

Den måndagen du gick

kastade du din mörka

skugga över mitt liv

Modlösheten den första dagen

i veckan

förföljde mig

gav sig inte

Hur jag än kämpade

fann jag aldrig ljuset













Eget foto

tisdag 20 oktober 2020

Hem

 Roger var en otäcking, Holger en gnällspik och Marianne en hetsporre. Spännande början på det här projektet. Nu måste hon tillbaka till stan. Vilken helvetes bra artikelserie det här kunde bli. Ingen tvekan. Hennes genombrott som undersökande journalist. Här skulle grävas.

”Ska du gå redan?” sa Gösta när hon gjorde en ansats att resa sig upp.

”Jag tror det räcker för idag.”

”Men vi har ju knappt börjat?”

”Jag kommer tillbaka imorgon. Vi får göra en planering över mina besök. Jag ringer dig.”

”Håll dig undan för Roger på väg till bilen”, sa Gösta och Marianne nickade.

”Ska göra mitt bästa”, sa Nina.

Hon gick igenom den mörka hallen med Marianne och Gösta bakom sig. Tänk om Roger stod och lurpassade på andra sidan? Försiktigt sköt hon upp dörren. Men så med ens orkade hon inte mer. Ville bara hem. Sket i vilket. Han fick väl stå där om han ville. Hon slängde upp dörren.


måndag 19 oktober 2020

Permanent

 Jag sover inte i natt heller. Jag är rädd för att bristen på sömn snart blir permanent. På dagarna går det hyfsat när jag har fullt upp att göra, men så fort jag lägger huvudet på kudden tumlar tankarna runt och gör mig helt snurrig och på samma gång klar som iskristall i huvudet. Hur det nu är möjligt.

Snart orkar jag inte mer. När som helst slår jag till utan att kunna eller ens ha viljan att hejda mig. Jag ser det framför mig hur näven blixtsnabbt störtar genom luften och träffar honom rakt över näsan. Näsblod flyger ur båda näsborrarna och jag njuter av åsynen.

Jag har en inre bild av hur jag visslande utan vidare går därifrån. Möjligen att jag höjer armen och med slappa fingrar vinkar utan att vända på huvudet.

”Rätt åt dig din jävla nolla!” säger jag rakt ut i nattluften och har inte det minsta dåligt samvete för mina brutala tankar.

Det är han som borde må dåligt av alla lögner och bakhåll han gillrat under åren. Det finns en gräns för allt och den gränsen har han klivit över för länge sen.


torsdag 15 oktober 2020

Polis

 Ett litet stycke ur ett manus jag skriver:

Marianne fick syn på Gösta som haltande halvsprang mot henne.

”Vad hände?!” ropade han.

”Holger, den gubbfan skrämde hästen!”

Gösta pekade uppåt backen.

”Där uppe!”

Marianne sprang som hon aldrig sprungit förr. Där var Antigo! Löddrig och gnäggande stod han med en fullständigt förstörd vagn intill. Hon lyfte och kollade noggrant varje ben. Inget konstigt, inget var brutet. Mot alla odds hade han klarat sig fysiskt. Med gemensamma krafter lyfte de bort kärran.

”Tar du Antigo? Kommer sen.”

Hon rusade tillbaka ner för backen, kastade sig uppför trappan och slängde upp ytterdörren.

”Holger!” skrek hon rakt ut och fortsatte in i köket. Där satt han vid köksbordet med uppspärrade ögon och surmulen min.

”Ut!” hojtade han. ”Du … du ut!”

Marianne slog näven i bordet. Hårt. Det gjorde ont. Hon la märke till att han hajade till. Utan att tänka slog hon honom med handflatan över kinden.

”Jag ringer polisen!” sa Holger och höll handen mot det illande röda som flammat upp i ansiktet.

”Gör du det”, sa hon, vände sig om och marscherade ut. ”Annars gör jag det.”



torsdag 8 oktober 2020

Stuffa

När vi i min familj ska packa in oss i bilen får pappa stå utanför och stuffa, som pappa kallar det. Mamma säger att stuffa är något helt annat, att det är en typ av dans som unga människor höll på med förr i tiden. På 1940-talet eller så. Men pappa står på sig.

”Stuffa är det rätta ordet. En synonym till att stuva”, säger han. ”Alltså förstås inte samma som att göra en stuvning, men ändå”, fortsätter han.

”Du är rolig du”, säger mamma och skakar på huvudet. ”Ja huvudsaken är ju att vi får plats allihop.”

Pappa har det bäst. Han är den enda som får sitta för sig själv. I baksätet trängs vi, svettas och kliver på varandra. I framsätet sitter Pecka och Lillan i mammas knä, medan pappa har jättestort utrymme. Han måste ha plats att ratta ordentligt och kunna växla utan att riskera att få i fel. Det hände en gång. I hög fart fick han av misstag i ettan, vilket gjorde att bilen mer eller mindre ställde sig upp på motorhuven. Alla kastades framåt mot vindrutan. Ingen skadade sig. Den gången.


tisdag 6 oktober 2020

Vass

 Gösta reste sig så snabbt att han under någon sekund stod och vaggade i obalans. Elvira ville resa sig upp och stötta, men hon hann aldrig innan han med förvånande hastighet redan försvunnit ut i hallen. Ögonblicket senare klampade en lång kvinna flåsande in i köket. Det vitblonda håret, som ramade in de grova ansiktsdragen, liknade en taggig fröboll från en maskros. Först när Gösta visade sig i dörren fick kvinnan av någon anledning syn på Elvira och hennes stora blå ögon blev ännu större.

”Det här är Elvira, journalisten jag nämnde”, sa han och nickade åt hennes håll. ”Marianne, min dotter”, fortsatte han och såg på Elvira.

”En till sådan där”, fräste Marianne och stirrade på henne. ”En med en så vass penna att den skär sönder sanningen och kommer ut på andra sidan som en lögn.”

”Hon är på vår sida”, sa Gösta i låg ton. ”Hon vill verkligen skriva hur det verkligen gick till.”

”Verkligen och verkligen. Hur ska vi veta det?”

”Ni kan lita på mig” sa Elvira.

”Det visar sig nog att du är en lika god kålsupare som alla andra”, sa Marianne.

”Ta det lugnt nu”, sa Gösta. ”Vi tar en kopp kaffe och lugnar ner oss.”

Marianne damp ner på en stol vid köksbordet. Hennes skarpt blå ögon studerade Elvira med en aning lugnare blick. Mer skärskådande och utan aggressivitet.