Vass

 Gösta reste sig så snabbt att han under någon sekund stod och vaggade i obalans. Elvira ville resa sig upp och stötta, men hon hann aldrig innan han med förvånande hastighet redan försvunnit ut i hallen. Ögonblicket senare klampade en lång kvinna flåsande in i köket. Det vitblonda håret, som ramade in de grova ansiktsdragen, liknade en taggig fröboll från en maskros. Först när Gösta visade sig i dörren fick kvinnan av någon anledning syn på Elvira och hennes stora blå ögon blev ännu större.

”Det här är Elvira, journalisten jag nämnde”, sa han och nickade åt hennes håll. ”Marianne, min dotter”, fortsatte han och såg på Elvira.

”En till sådan där”, fräste Marianne och stirrade på henne. ”En med en så vass penna att den skär sönder sanningen och kommer ut på andra sidan som en lögn.”

”Hon är på vår sida”, sa Gösta i låg ton. ”Hon vill verkligen skriva hur det verkligen gick till.”

”Verkligen och verkligen. Hur ska vi veta det?”

”Ni kan lita på mig” sa Elvira.

”Det visar sig nog att du är en lika god kålsupare som alla andra”, sa Marianne.

”Ta det lugnt nu”, sa Gösta. ”Vi tar en kopp kaffe och lugnar ner oss.”

Marianne damp ner på en stol vid köksbordet. Hennes skarpt blå ögon studerade Elvira med en aning lugnare blick. Mer skärskådande och utan aggressivitet.