Permanent

 Jag sover inte i natt heller. Jag är rädd för att bristen på sömn snart blir permanent. På dagarna går det hyfsat när jag har fullt upp att göra, men så fort jag lägger huvudet på kudden tumlar tankarna runt och gör mig helt snurrig och på samma gång klar som iskristall i huvudet. Hur det nu är möjligt.

Snart orkar jag inte mer. När som helst slår jag till utan att kunna eller ens ha viljan att hejda mig. Jag ser det framför mig hur näven blixtsnabbt störtar genom luften och träffar honom rakt över näsan. Näsblod flyger ur båda näsborrarna och jag njuter av åsynen.

Jag har en inre bild av hur jag visslande utan vidare går därifrån. Möjligen att jag höjer armen och med slappa fingrar vinkar utan att vända på huvudet.

”Rätt åt dig din jävla nolla!” säger jag rakt ut i nattluften och har inte det minsta dåligt samvete för mina brutala tankar.

Det är han som borde må dåligt av alla lögner och bakhåll han gillrat under åren. Det finns en gräns för allt och den gränsen har han klivit över för länge sen.