Kuvertet

Fortsättning från inlägg 23 mars:

Efteråt hade hon inte en aning om hur det hade gått till. Hon måste ha kastat sig upp ur stolen och rusat bort från barens uteservering utan att betala. Ingen hejdade henne. Nästa medvetna ögonblick halvsprang hon förbi ingången till varuhuset Galería de Arte Jaime III, samtidigt som hon hela tiden kastade blickar över axeln. Mannen. Kom han efter? När deras ögon möttes hade hon känt igen honom. Det var något som inte stämde. Fel ansiktsdrag. Men ögonen. Det var samma ögon. Innan hon svängde vänster in på Paseo de Mallorca vred hon på huvudet och checkade havet av människor som flanerade längs gatan. Sen gick hon med snabba steg fram till det gula huskomplex som var Hotel Saratoga. I glaset ovanför ingången lyste bokstäverna med hotellets namn i knalligt isblått. Iförd ett tunt leende studerade mannen i receptionen henne när hon gick fram till disken. Det gick inte att undvika att lägga märke till hans närgångna blick som tydligt såg på henne uppifrån och ner och sen tillbaka. Hon hade mer och mer börjat ogilla män som förbehållslöst betraktade kvinnor. Utan att le frågade hon efter rumsnyckeln. Han hade den redan i handen.

”Varsågod. Och här är kuvertet.”

”Kuvertet? Vad menar ni?”

”Brevet till er.”

Hon tyckte att det lät ungefär som om det var något hon tidigare frågat efter. Utan ett ord sträckte hon fram handen och tog emot det. Medan hon gick fram till hissen vände och vred hon på det vita kuvertet. Hennes namn stod på framsidan. Tillsammans med hennes rumsnummer stod det skrivet med raka enkla bokstäver i blått bläck. I hissen upp till femte våningen stirrade hon på sig själv i spegeln. Trots solbrännan såg hon blek ut. Med fingrarna torkade hon bort det blanka i pannan och på kinderna. Ute på terrassen satte hon sig på en av de bekväma låga solstolarna i mörk rotting. Utsikten var häpnadsväckande. Den enormt stora fritidshamnen och de högresta hotellen längs Paseo Maritimo fyllde hela hennes vy. Hon hade tagit med sig en matkniv från hotellrummets minimala pentry, tog upp den och började sprätta upp kuvertet.

En liten bit av brödet

Han studerade henne. Nu var hon säker. Han använde tidningen som en sköld. Ett klassiskt tillvägagångssätt för spejare. Då och då sänkte han tidningssidorna långsamt och precis så pass mycket att han kunde kika på henne över kanten. Hon höjde den vita porslinskoppen till munnen och sög i sig kaffet. En blandning av vispad fet mjölk och espressokaffe. Fulländat tempererat, inte för hett, inte för ljummet. Som energisk kaffeälskare hade hon för länge sen kopplat att Bar Bosch på Plaza Rei Joan Carles, var bästa stället i hela centrala Palma. Mellan de stora vita parasollen letade sig en solstråle ner till hennes ansikte. Den kändes redan tropiskt varm.

En kypare, klädd i vit skjorta och svarta välpressade byxor var på väg mot henne. Runt midjan satt ett brett svart veckat bälte i ett sidenliknande material. Med en välfylld bricka i famnen, pendlade hans kropp smidigt mellan borden och framme vid hennes bord ställde han ner en toast med ost och skinka. Samtidigt som hon skar en liten bit av brödet, kikade hon under lugg. Han satt kvar. Tillbakalutad i stolen bläddrade han fram och tillbaka i bladet. Med fingrarna drog han upp några gråsvarta hårtestar som ramlat ner i pannan. Framför honom på bordet stod ett ölglas på fot. Han tog tag i det, höjde huvudet och drog i sig de sista dropparna. Det var när han sen böjde sig en aning framåt för att ställa ner det tomma glaset. Han riktade blicken. Deras ögon möttes.

Saxen

Dörren slogs upp och en kvinna bokstavligen kastade sig in i rummet. Hennes kortklippta hår var mattsvart, säkert färgat hann jag tänka och hårtestar stod rakt ut från skallen. Hon fick syn på mig, tog några långa steg och ställde sig framför mig, flåsande. Hennes hals var rödflammig.  

”Jag måste ha en sax”, sa hon.

Förvirringen spred sig genom min lekamen. Jag lade ihop veckotidningen jag höll på att läsa och placerade den på soffbordet. Hon avbröt mig mitt i läsandet, men det spelade ingen roll. Novellen om en kvinna som överraskade sin man med en annan i deras gemensamma dubbelsäng var alltför klassisk. Ointressant. Oengagerande.

”Sax?”

”Sax”, upprepade hon.

”Men jag har ingen sax.”

Jag såg upp mot henne. Hon vände snabbt huvudet mot dörren, svängde sen tillbaka. Hon andades tungt med öppen mun. Jag såg hennes två stora framtänder, gråaktiga och med ett litet luftigt mellanrum.

”Har du ingen i den?”, sa hon och nickade mot min röda handväska.

”Jag går inte runt med saxar i väskan. Vad ska du med den till?”

Jag slängde en blick på den äldre man som satt på en brun pinnstol i inre delen av rummet. Stolens främre ben höll han lättade från golvet. De svävade en decimeter upp i luften, medan han lutade ryggen tungt mot väggen. Han stirrade med oseende blick på mig.

”Inget.”

Jag tittade på kvinnan igen.

”Inget? Men varför frågar du inte i mottagningsdisken? De har nog säkert en du kan låna”, sa jag i en doserande ton.

Jag tog tag i tidningen jag nyss läst i och slog upp en sida på måfå. Nu kände jag att jag ville avsluta samtalet. Kvinnan verkade konstig. Minst sagt.

 

Tisdagsutmaning på Kulturkollo

 

 

 

Här ovan ser ni vårt lantställe. Varje påsk åker vi dit för att göra iordning huset inför sommarhalvåret. Den dagen vi kommer dit, oftast under långfredagen, uppfylls jag av den absolut starkaste känslan av vår. Det är det bästa jag vet, att efter att ha städat och vädrat, sitta på trätrappen och dricka kaffe. Jag njuter hämningslöst, samtidigt som jag blir vemodig. Hur många fler spirande vårar kommer jag att få uppleva här på landet? Ingen vet.

Lime

En Sexordsnovell

Jag väljer

Vidrör aromen

Fyller doftcentrum

Skulden

Från boken Bakhåll - Nio noveller av JD Salinger, sid 73, andra meningen.

 Jag vände mig om och såg Hövdingen komma släntrande över avenyn. Han kallades så eftersom han i alla sammanhang, både i skolan och på fritiden, alltid utgick ifrån att han skulle bestämma över oss andra. Och vi lät honom göra det. Han föddes säkert med ledaregenskaper. Eller kanske var det så att hans föräldrar alltid hade silkevantarna på hemma och gav honom föreställningen om att han var, om inte närmast en gud, så åtminstone den av högre makter utsedde härskaren. Det var för sent att gå över till andra sidan. Han hade redan sett mig. Faktiskt var det på det sättet, att han hade siktet inställt på just mig.

”Tjänare”, sade han med den tända cigaretten i ena mungipan.

Jag tittade på honom, utan att säga något. Nickade bara. Utan att ta blicken från mig, drog han ett djupt bloss och lät sen röken formas till stora ljusgrå ringar på utvägen. Jag var fascinerad över hur bottenlöst han kunde dra in röken ner i lungorna. Enbart med svårighet kunde jag hålla inne den hostattack jag kände hotade, trots att det inte var jag som rökte.

”Det är din tur.”

”Vad?”

”Du vet vad jag menar. Fettot är skyldig mig pengar. Du får kollekta. Han har gått över tiden.”

”Låter som om han är med barn”, sa jag och log.

”Nog för att det ser ut så, med den magen. Men hör du, märk inte ord. Det kan slå tillbaka på avsändaren."

Hövdingen pekade på mig med cigaretten. Jag fick en känsla av att han inte skulle dra sig för att sätta den tända cigaretten mot min kind, om han fick lust.

”Hur menar du att jag ska göra?”

Jag skrapade med min sneakersklädda fot i det grova gruset som fortfarande låg kvar sen vintern.

”Hur du gör det skiter jag i”, sa han. ”Men gör det. Senast på måndag ska jag ha pengarna.”

Bråket

Jag stod redan på tröskeln. Tvekan kletades fast på insidan av min panna.

”Du kan gå”, ropade han och pekat mot ytterdörren. ”Bara ut med dig.”

Jag tänkte på hur omöjligt det var för oss att ens diskutera det minsta lilla triviala, utan att bråka. Jag hade gett honom en örfil en gång. Jag blev chockad själv. Mådde illa av skamkänsla. En kvinna som slog sin man. Jag bara stod där och stirrade ner på min handflata som sved kraftigt av slaget. Han kände på sin kind, såg på mig med kisande blick. Han slog inte tillbaka. Jag kände vindilen från hans kropp när han utan ett ord gick rakt förbi mig, in i sovrummet och slängde igen dörren med en hög smäll.

Med jackan hängande löst över ryggen och halsduken i handen, klev jag över tröskeln, drog igen dörren och ställde mig på förstukvisten. En stor snöflinga dinglade ner och satte sig på min näsa. Den kändes sval. Slingor av hår fastnade mot mina kalla kinder och iskyla fuktade mina jeans. Jag började gå ner för trappan.

Jag älskade honom. Kunde jag leva utan honom?

Bloggstafett med Kulturkollo på Internationella kvinnodagen

Kanske använder jag min blogg lite annorlunda än många andra. Här publicerar jag kortare texter och skrivutmaningar, inte regelbundet, utan när lusten faller på. Det är i och för sig ganska ofta. Jag är en skrivande person, har blivit publicerad med noveller i veckotidningar, vunnit priser och utmärkelser i novelltävlingar och medverkat i några antologier utgivna både som traditionell tryckt bok och som e-publikation. Jag har även, tillsammans med två andra kvinnor, startat en skrivargrupp. Just nu skriver jag på mitt andra bokmanus, en laddad berättelse om kvinnor ur tre olika generationer. Mitt första manus, en kriminalhistoria, är nyligen skickad till några väl utvalda förlag och nu sitter jag och väntar... på refuser.
 

Rosalind Franklin

Rosalind Franklin föddes år 1920 i London och dog i cancer redan 1958. Hon var något så ovanligt som en kvinnlig forskare. Hon blev mest omtalad för att ha fastställt DNA-molekylens struktur, men var även framstående forskare vad gällde hur vissa virus är konstruerade. Jag har fantiserat ihop en historia med utgångspunkt från fakta som finns om Rosalind Franklin och vad som hände med hennes unika upptäckt.

Efter några år i Paris hade Rosalind Franklin flyttat tillbaka till London och arbetade nu på Kings College. Följande scen, tänker jag mig, skulle mycket väl ha kunnat utspela sig tidigt på våren, en tisdag år 1953.

Rosalind lyfte på huvudet och såg ut genom det höga fönstret med blyinfattningar längst upp. Himlen var mörk, det regnade ymnigt och hon såg hur trädgrenarna svängde kraftigt i vinden. Magen kurrade, hon slängde en blick på armbandsklockan. Hög tid för lunch. Som vanligt hade hon glömt bort tiden. Hon gled ner från den höga laboratoriepallen, slätade till sitt smårutiga grå förkläde och tittade sig omkring i labbet. Tomt, kollegorna hade gått utan att säga till henne. Hon hade varit så fördjupad av sitt arbete att hon inte märkt när de lämnade lokalen. De tyckte förstås att det var onödigt att säga något, eftersom hon ändå inte kunde följa med, tänkte hon. Som kvinna fick hon inte vistas i universitetets matsal, det universitet som var hennes arbetsplats. I början mådde hon fysiskt illa vid tanken på orättvisan, men insåg efter ett tag att det var lönlöst. Onödigt mycket energi krävdes, som hon hade mer nytta av i arbetet. Faktum var att hon numera tyckte att det var skönt att slippa de manliga kollegornas blickar. Det var både lugnare och billigare att ta med sig en egen matlåda. Idag gick det inte att gå ut i universitetsparken. För kallt och regnigt. Kanske skulle hon ta med en stol och sätta sig i korridoren? Längst bort fanns ett större utrymme som man med lite god vilja kunde kalla ett rum. Ibland kändes det helt nödvändigt att byta miljö. Då dög till och med korridoren. Hon tog av sig förklädet och hängde det på sin krok, hämtade sin mat i kylen och gick ut med lunchboxen i ena handen och en pinnstol i den andra. Medan hon tuggade på sin muffin med stekt ägg tänkte hon på arbetssituationen. Om det inte varit för att forskningen engagerade henne så djupt, skulle hon ha tagit sina saker och lämnat universitetet. Men arbetet på laboratoriet var allt för fascinerande, hennes undersökningar av hur DNA var uppbyggt särdeles intressant. Kanske kunde hon nu, med sina nya rön, bli erkänd som den framstående forskare hon var. En vetenskapsman bland andra vetenskapsmän, med stort inflytande. Hon tog sista tuggan och kramade ihop smörgåspappret, lade tillbaka det i den tomma boxen och reste sig upp.

*******

Samma vår, 1953, tog Maurice Wilkins hennes exklusiva foton som låg i en låst låda i hennes skrivbord. Hon hade efter ett hängivet arbete fångat DNA på bild. Han visste det. Det var inte svårt att få upp skrivbordslådans skrangliga lås, nappa tag i bilderna och gömma i innerfickan på kavajen. Städerskan hade sett honom när han gick ut från rummet, men att han befann sig där var inget underligt för henne. Och vad skulle det göra om hon såg att han rotade i Rosalinds saker? Hon skulle aldrig våga säga något. Han visade bilderna för Francis Crick och James Watson. Vid sidan av Rosalind, var dessa två män hans närmsta forskarkollegor. Med Rosalind Franklins kort som stöd, lyckades de så småningom konstruera en modell av en DNA-molekyl, som passade ihop med alla andra bekanta fakta. Nu var det brådskande att offentliggöra resultatet innan Rosalind eventuellt hade tankar på att göra något. Under tiden de tre männen jobbade med DNA-forskningen, tröttnade dock Franklin på den dåliga arbetsrelationen med Wilkins. Hon sökte annat arbete och började istället på Birkbeck College och fortsatte sin tidigare forskning om virus.

Året var 1962. Rosalind Franklin hade dött i cancer fyra år tidigare. 37 år gammal. Verkligen lägligt, nästan som om de tre männen på något oförklarligt sätt hade haft med saken att göra. Nu skulle Nobelpriset för upptäckten av Deoxiribonukleinsyrans hemlighet delas ut. Enligt nobelstiftelsens stadgar kunde högst tre personer dela på priset. Rosalind var död och kunde inte protestera. Bestämmelserna sa dessutom att det inte gick att få priset postumt. Överenskommelsen att aldrig nämna Rosalind Franklins betydelse i sammanhanget var tyst. De tre männen i pakten, Crick, Wilkins och Watson, var helt överens.

Här nedan är listan på övriga bloggar som är med i Kulturkollens bloggstafett:

00.01 Kulturkollo
01.00 Breakfast Bookclub
02.00 Som ett sandkorn
03.00 Västmanländskan
04.00 Fiktiviteter
05.00 Feministbiblioteket
06.00 Kajsas bokblogg
07.00 ... och dagarna går
08.00 Bokhyllad
09.00 Pappersfågel
09.30 Bokbabbel
10.00 Lyrans Noblesser
10.30 The World I Live In
11.00 Endast E-böcker
11.30 JoS blog
12.00 En oväntad glänta
12.30 Bakbokmat
13.00 Hanneles bokparadis
13.30 Draw, read and take a photo
14.00 Tankar från mitt fönster
14.30 Bokmania
15.00 enligt O
15.30 The Road so far
16.00 Tittelina
17.00 Litteraturkvalster & småtankar
18.00 C.R.M Nilsson
19.00 Lottens bokblogg
20.00 Carolina läser
21.00 Den läsande kaninen
22.00 A room of my own
23.00 När det börjar
23.59 Kulturkollo
 

O-praktisk

Som vanligt satt mannen på sin plastback till höger om ingången. En rutig halsduk var virad runt huvudet och hopknuten under hakan. Tunna flingor av is glimrade i hans mustasch. Han sträckte ut armen mot mig och skakade muggen. Ett skramlande ljud nådde mig. Muggen var sliten, fransig i kanterna.  Jag kände igen den runda loggan i brunt och grönt från den stora norska kaffekedjan.

Jag skakade på huvudet åt mannen. Gick vidare in och samtidigt som jag trängde mig genom entréns virvelliknande stålkonstruktion nappade jag tag i en röd plastkorg. Jag lät blicken svepa över hyllorna och när jag fick syn på en vara jag behövde, sträckte jag mig fram, tog tag den och lade ner i korgen. I min lilla trånga opraktiska kvartersbutik fick man bara en chans. Det var väldigt svårt, om man missade något, att ta sig tillbaka. Det visste jag av erfarenhet.  Tre gånger tog det för mig innan jag lärde mig. Första gången glömde jag toalettpapper. Jag vände mig om och direkt körde jag näsan i en svart yllerock.

”Och var tror du att du ska?”

”Jag glömde en sak bara”, sade jag och började ta ett steg åt sidan för att tränga mig fram.

Med möda vände han på sin stora kropp och klämde in ryggen mot väggen. För att slippa dra ansiktet över hans vassa rock vände jag bort ansiktet. Jag tvingades ursäkta mig många fler gånger innan jag fick mitt toalettpapper.

Kön till kassan började den gången som alla andra gånger redan vid grönsaksdisken. Jag stirrade rakt ut i intet och stötte då och då till korgen på golvet. Med ett skrapade ljud av grus mot stengolv åkte den iväg en halv meter.  

När jag kom ut satt mannen kvar. Han log stort. Ett par tänder i överkäken fattades. Han tog tag i min ena hand och kysste mig på handryggen.