Bråket

Jag stod redan på tröskeln. Tvekan kletades fast på insidan av min panna.

”Du kan gå”, ropade han och pekat mot ytterdörren. ”Bara ut med dig.”

Jag tänkte på hur omöjligt det var för oss att ens diskutera det minsta lilla triviala, utan att bråka. Jag hade gett honom en örfil en gång. Jag blev chockad själv. Mådde illa av skamkänsla. En kvinna som slog sin man. Jag bara stod där och stirrade ner på min handflata som sved kraftigt av slaget. Han kände på sin kind, såg på mig med kisande blick. Han slog inte tillbaka. Jag kände vindilen från hans kropp när han utan ett ord gick rakt förbi mig, in i sovrummet och slängde igen dörren med en hög smäll.

Med jackan hängande löst över ryggen och halsduken i handen, klev jag över tröskeln, drog igen dörren och ställde mig på förstukvisten. En stor snöflinga dinglade ner och satte sig på min näsa. Den kändes sval. Slingor av hår fastnade mot mina kalla kinder och iskyla fuktade mina jeans. Jag började gå ner för trappan.

Jag älskade honom. Kunde jag leva utan honom?