Sträng

Forts från 24, 25 och 26/6:

Jag hann inte reagera så stod han framför mig. Erik. Jag ansträngde mig för att andas lugnt. Drog med handen över min svettiga panna och för att få bort håret som klibbat fast i ansiktet satte jag några hårstripor bakom öronen.

"Har du sprintat hit?" sa han och ställde sig med vikten på högra benet. "Dåligt med konditionen, eller?" fortsatte han och visade tänderna i ett grin.

"Hur så? sa jag.

Solen sken rakt i ögonen. Jag satte handen ovanför ögonbrynen för att kunna se honom ordentligt. Erik tog ett steg mot mig. Hans silhuett tornade upp sig som en mörk vålnad framför mig.

"Du, du vet inte ett skit om mig. Ändå visar du mer än tydligt att du tycker illa om mig. Utan att hålla tillbaka ett enda jävla dugg", sa han och tog ännu ett steg närmre.

"Jag håller inte med dig. Jag tycker att jag tar väldigt mycket hänsyn till dig. Alla kryper för dig."

Han hade ställt sig så nära att hans kropp fullständigt skuggade min. Jag var tvungen att böja på nacken och titta upp på honom. Svetten hade stelnat på kroppen. Nu frös jag istället. Jag höll armarna i kors över bröstet. Både som skydd och för att få värme.

Den vita hatten

Hennes vita hatt med breda brätten var försäkringen. Hon kunde inte gå utanför dörren utan att sätta på sig ansiktet. Först krämen som täckte den flammiga huden, sen den bruna pennan med borste som formade ögonbrynen. Därefter en fin pensel med vilken hon ramade in ögat följt av svart mascara. Till sist läppstiftet som hade samma färg som ett hallondoftande bourgognevin.

När hon kom ut på gatan hade solen försvunnit och himlen var täckt av tunga blåsvarta moln. Den första droppen hamnade med ett litet skvätt på hennes nästipp.

Snabbt på med hatten. Långt ner över panna och nacke. Under tiden hon halvsprang mot busshållplatsen funderade hon på hur många paraplyer som under åren försvunnit på allehanda sätt. I det ögonblicket mötte hon kastvinden som slet hatten av hennes huvud.

Eld och lågor

Forts från 24 och 25 juni:

"Vem är det som inte är klok?" skrek jag rakt ut.

"Du behöver inte skrika. Jag är inte döv. Du måste lära dig att dämpa ditt humör."

Ola tog några steg mot mig och hötte med fingret. Det har ofta sagts om mig att jag har kort stubin. Jag vet att de har rätt. Men trots det blir jag rasande varje gång någon påpekar det. Om jag var arg nyss så blev jag topp tunnor nu. Det hettar till i kroppen och jag får en känsla av att lågor slår ut från min kropp. Samma upplevelse nu.

"Jag fattar inte", fräste jag mellan tänderna. "Varför Erik ska strykas medhårs", fortsatte jag.

"Du behöver inte förstå."

Fel svar. Jag svängde runt, rusade ut, hoppade nerför trappan och ut på gården.

Lunchen

Forts från gårdagen:

Jag kunde inte njuta av maten på tallriken, solmogna tomater med god dressing, ugnsrostade palsternackor och morötter och grillad kyckling. En favoritlunch. Tankar på honom störde min aptit. Jag sköt ifrån mig tallriken, reste mig upp och gick ut. Jag kände ett omedelbart behov av frisk luft och promenerade med långa steg runt den stora parken. Nere vid hamnen stod jag och stirrade rakt ner i det smutsiga mörka vattnet. Jag undrade hur det skulle kännas att ramla i. Att få en kallsup. Skulle man överleva? Bilden av honom när han med böjd rygg klev ut störde min blick. Det tunna håret i pannan som flög upp av vinddraget när han öppnade dörren. Jag såg upp på den gula bilfärjan som närmade sig. Hörde dunsen när den träffade kajkanten. Jag måste gå tillbaka till jobbet.

Tillbaka på kontoret hörde jag det höga sorlet på långt håll. Alla pratade i mun på varandra eller ropade rakt in i mobiltelefoner. När de fick syn på mig tystnade de, sträckte på hakan åt mitt håll och stirrade oavvänt. Den plötsliga tystnaden besvärade mig mycket mer än det skrikiga bruset som alldeles nyss fyllt lokalen.

"Vad har du gjort!" ropade Ola och ställde sig bredbent framför mig.

"Vad?"

"Han kom hit i svart kostym och vit skjorta, svart slips och nyputsade glänsande svarta skor. Såg ut som om han skulle på begravning."

"Vad? Vem?"

"Erik förstås. Vad var det som hände under lunchen?"

"Inget", sa jag och bligade ner i parkettgolvet.

"Något måste det ha varit."

"Det enda som hände var att han som vanligt inte hade några pengar att betala med. Jag orkade inte en gång till. Jag vägrade."

"Är du inte klok?!"

Byta fot

Det var tecknet. Att han bytte fot. Inte en gång utan flera. Han vaggade från den ena sidan till den andra. Av erfarenhet visste jag. Bara det att den här gången infann sig den omtalade droppen. En blixt färdades rekordsnabbt genom mitt huvud.

"OK. Då ses vi därute sen. Sen när jag har ätit", sa jag och ett gnissel som fick mig att skälva hördes när drog jag brickan vidare över metallen och ända fram till kassörskan.

"Men ... ", hörde jag bakom mig.

"Gå ut du. Jag kommer snart", sa jag utan att vända mig om.

Jag kunde inte låta bli. Jag tog risken att kolla. Med tunga steg gick han mot dörren, drog upp den med ett hårt ryck och försvann ut. Det var sista gången jag såg honom. Trodde jag.

Ful fisk

Du har en skum själ

Du hatar utan tvivel

Du lyssnar inte

Lyss till den som vet bättre

Upptäck glädjen i livet

Femfemma

De sa att jag var en femfemma. Jag fattade inget. Men deras flin och uppspärrade ögon fick mig att förstå att det var något dåligt. För mig. När jag kom hem frågade jag mamma:

"Mamma, vad är en femfemma?"

"En som är bakom flötet" sa mamma. "Varför undrar du mitt lilla gryn?"

"Ungarna i skolan kallade mig femfemma", sa jag utan att veta vad bakom flötet betydde.

"Jag ska slå ihjäl de där slynglarna", sa mamma och stötte med träsleven i luften som om det var ett svärd.

Jag tänkte att det var bra om mamma dödade allihop. Då skulle jag slippa se dem mer. Samtidigt tänkte jag att det skulle vara farligt för mamma.

"Tänk om polisen kommer då?" sa jag. "Du åker i fängelse."

I magen svängde fjärilar, runt, runt. Tänk om jag blev ensam. Utan mamma.

"Jag kan bara drämma till dem över knäna? Så där lagom hårt."

"Det är mycket bättre."

Magen lugnade sig.

"Vi går dit imorgon. Gemensamt. Nu kan du väl hjälpa mig att göra kanelbullar?"

"Vad gott!"

Damma av

Idag dammar vi av midsommarstången. Den som vi köpte begagnad för tio år sen i en antikaffär. Inte för att den var antik, fast den var förstås semiantik, utan för att vi föll för den. Pladask. Bleknad plast i sommarfärger. Vi har ett speciellt ställe på gräsmattan. Midsommarstångsgropen. Där placerar vi den och packar till gräset runt om. Sen dansar vi och hoppar runt. Efteråt, svettiga och glada, sätter vi oss runt det redan uppdukade bordet och äter och dricker. Vi bryr oss inte om vädret. Det får regna om det vill. Vi klär oss därefter. Tidigt på kvällen somnar vi in utmattade och dödströtta. Nackdelen är att vi aldrig fått uppleva den ljusaste natten på året. Då befinner vi oss bakom mörka neddragna rullgardiner.

Glad midsommar!

Munnen

Marmorerad

Massiv

Munnens mittparti

manar mot misstänksamhet

Men

moltystnaden markerar

motsatsen

Veta hut

Bete dig hövligt

urskilj din medmänniska

Ha ögonkontakt

Du som är en bulldozer

Du får lov att veta hut

Äkta hälft

Är det så att när vi gifter oss (sambo funkar inte, det är oäkta, eller?)

ger vi bort 50% av oss själva till maken/makan? 

Ja det kanske ligger något lite i det. I början. 

Sen när de allra hetaste känslorna lägger sig en smula och relationen blir lugnare ... 

hur blir det då? Går vi tillbaka till 100% oss själva då?

Överförfriskad

Ju längre jag lever desto mindre förstår jag. Visst är det konstigt? En sak inser jag dock efter många års levnad och det är att människan aldrig lär sig av historien och att inget är beständigt. När jag var tonåring kämpade vi för fri abort och för tillgång till preventivmedel och trodde att vi hade vunnit. För all framtid. Vi trodde på allvar att vi hade lika rättigheter. Att alla var lika mycket värda, trots skillnader i muskelstyrka , IQ (EQ var inte uppfunnet), olika preferenser vad gäller kärlekspartners eller uppväxtförhållanden. Alla hade samma möjligheter och samma skyldigheter. Så dumt. Så är det ju inte alls.

Jag vräker ner whisky i ett jätteglas. Jag smuttar inte. Jag häller spriten ner i halsen. Överförfriskad säger jag sen till mig själv med en aning slappa läppar:

"Skit samma. Nu ska jag koppla av och bara njuta av livet till sista andetaget."

Dra en sista suck

Jag hör ett sprakande ljud

som fortare än kvickt fortplantar sig

genom atmosfären

Sen kommer dånet

Jag kastas rakt ner i gatan

Jag hinner aldrig dra en sista suck

innan mörkret omger mig

Ankdamm

Forts från 11/6:

"Jag skålar aldrig med främmande människor", sa mannen och höll fingrarna om ölglaset men lyfte det inte från bordet.

"Främmande människor", svarade jag. "Du vet precis vem jag är."

"Fast visst kan vi skåla med dig. Absolut. Ändå", sa kvinnan och log med röda läppstiftsmålade läppar.

Hon höjde drinkglaset, höll det mot mig och tog en sipp. Jag såg hur läppstiftet lämnade kvar två kladdiga avlånga fläckar på glaset.

"Vilken jäkla ankdamm ni befinner er i", sa jag. "En ankdamm med stillastående och illaluktande vatten."

"Vad tusan menar du?" sa han och reste sig halvt om halvt upp ur stolen, men damp ner igen.

Utan att fråga drog jag ut en stol och satte mig.

"Vem sa till dig att du fick sätta dig?"

Mannen väste medan han grimaserande formade orden och jag såg saliv som samlats i mungiporna.

"Ingen", sa jag.

Effekten

Kanske var det så. Effekten av mitt tillvägagångssätt som avgjorde. Jag satt ensam vid ett av borden på uteserveringen och smuttade på ett glas champagne. Solglasögonen gjorde det möjligt att betrakta andra utan att jag avslöjade mig. Av deras dialog uppfattade jag några ord här och där som svepte med den ganska friska sommarvinden från havet bort till mig. Det räckte. Jag behövde inte höra mer utan reste mig upp, fortfarande med vinglaset i handen. Långsamt gick jag de få stegen fram till deras bord.

"Skål!" sa jag och höjde glaset.

De tittade stint på mig. Det tog några sekunder. Sen såg jag förändringen i deras ögon och miner. De hade känt igen mig.

Rött hår

"Konstigt", sa hon och la ena benet över det andra. ”Jag förstår ingenting. Jag som är så himla duktig", fortsatte hon och rufsade sitt kortklippta eldröda hår.

Jag blev som hypnotiserad av henne. Det jordgubbsröda läppstiftet som skar sig mot färgen på håret. Linnets dovt rosa färg som gjorde att om man hastigt slängde en blick på henne såg det för ett ögonblick ut som om hon var naken ovanför midjan.

”Riktigt jäkla konstigt”, sa hon. Den här gången med högre röst. Hon la huvudet på sned och betraktade mig.

"Visst är det konstigt", sa jag utan att kunna erinra mig vad hon pratat om tidigare.

"Det var jag och ingen annan som borde fått den."

"Visst", sa jag.

"Jag var bäst. Det var bara så. Varför kan ingen fatta det?"

”Konstigt”, sa jag igen.

Ta sig ton

Alla gapade

Den gången jag tog mig ton

Tystnaden total

För mig fanns det en slutpunkt

jag var omedveten om

Bokskogen

Jag sprang genom en katedral av bokar. Stämningen i dunklet under trädkronorna var andlig och fridfull. Jag hörde enbart min egen dova andning. Det var när jag precis kommit ut bokskogen och joggat ut på grusvägen jag hörde honom:

"Bättre kan du!" skrek mannen som satt på slänten intill spåret och tog en djup slurk ur ölburken. "Fortare! Ta ut stegen!" ropade han och drog en hög rap.

"Spring själv då för helsicke!" hojtade jag tillbaka mitt i ett högt flås. "Du som kan."

"Jag dricker hellre öl."

"Det kan jag göra sen. Med gott samvete", slängde jag ur mig redan en bit bort.

Kanske hörde han inte det sista.

Gå under

Mörkret fick henne att tro att hon skulle gå under. 

Ändå vågade hon ta långa kliv. 

Marken var mjuk av barr och löv. 

För varje steg sjönk hennes kängor långt ner i myllan. 

Hon svettades. Drog ner dragkedjan i jackan och lät den fladdra i vinden.

Stående på klipphällen intill sjön tog hon slutligen det sista steget. 

Drog av sig de fuktiga kläderna, ett efter ett, långsamt. 

Hon ställde sig i position och drog ett djupt andetag. 

När huvudet klöv vattenytan uppfattade hon ljudet av en låg ton. 

En bottenlös klang.

Italienska skor

Min syster var helt galen i skor. Helst skulle det vara italienska skor. De passade hennes smäckra fot mycket bättre än svenska rejält breda läster. Naturligtvis hade hon storlek 36. Den finaste storleken. Liten och nätt. Italienska skor var tillverkade av mjukt kalvskinn. Inget svenskt stelt skoskavsläder. I min systers garderob tronade skor både högt och lågt i alla modijanger. Utom grova kängor. Skorna blev efter hand mer och mer speciella. Fram till den dagen då hon köpte ett par skyhöga platåskor. Säkert blev hon 15 cm längre. Jag såg hur hon tog några steg. Vinglade. Fick tag i balansen. Vinglade. Jag hann aldrig reagera innan hon stod på näsan i trottoarkanten. Högra benet stack ut i en konstig vinkel, jag såg en vit knota sticka fram ur huden, framtänderna flög iväg och näsan sprutade blod. Jag hälsade på min syster på sjukhuset.

"Du kan få alla mina skor", sa hon.

"Vad?"

"Jag har tröttnat."

"Tacksamt", sa jag och gick mot dörren. "Men du kan behålla dina skor."

Jag drog upp dörren. Innan jag tog klivet ut i korridoren sa jag:

"Jag kan inte vara mindre intresserad av dina skor än jag redan är."

"Vad menar du? Vill du inte ha mina skor? Har jag sagt något fel?" hörde jag min syster säga innan dörren gick igen med ett sugande ljud.

Kön

Vi träffades i kön till filmen

Jag var där ensam

Ville inte synas

ville gömma mig

Du mötte min blick

Jag stod still

Irriterade köare knuffade på mig

med vassa armbågar

Jag stod kvar ändå

Du var med ens alldeles intill mig

La handen lätt på min arm

"Ska vi gå tillsammans?" sa du och log

Jag nickade

"Kom " sa du

Tog min hand i din

Elsa och Janne

Elsa hade vinflaskan i vänstra handen och korkskruven i den högra. Hon spetsade verktyget i korken och började. För varje drag gnällde proppen. Janne betraktade hur skruven borrade sig mer och mer inåt, neråt, tills den helt försvann. Elsa böjde sig ner och satte fast flaskan mellan de filttoffelförsedda nakna fötterna. Medan hon tog i av alla krafter stönade hon högt. Inget hände.

"Ska jag ...?" sa Janne.

Elsa gjorde en trumpen grimas och lät honom ta flaskan. Nu var det hon som betraktade Janne. Såg hur  vinöppnaren liksom flög upp ur korken, utan att ta korken med sig. Jo smulor av den. Resten satt kvar i flaskhalsen.

"Är du helt ....?!" sa Elsa utan att fullfölja uttrycket som  båda visste hur det löd.

Det tog en stund innan de kunde sätta sig ner och hälla upp varsitt glas. Janne petade bort korken smula för smula. Bit för bit. Elsa stirrade på den röda drycken. Små, små partiklar simmade runt.

"Äsch, vad fan!" ropade hon. "Skål!"