"Konstigt", sa hon och la ena benet över det andra. ”Jag förstår ingenting. Jag som är så himla duktig", fortsatte hon och rufsade sitt kortklippta eldröda hår.
Jag blev som hypnotiserad av henne. Det jordgubbsröda
läppstiftet som skar sig mot färgen på håret. Linnets dovt rosa färg som gjorde
att om man hastigt slängde en blick på henne såg det för ett ögonblick ut som
om hon var naken ovanför midjan.
”Riktigt jäkla konstigt”, sa hon. Den här gången med högre
röst. Hon la huvudet på sned och betraktade mig.
"Visst är det konstigt", sa jag utan att kunna
erinra mig vad hon pratat om tidigare.
"Det var jag och ingen annan som borde fått den."
"Visst", sa jag.
"Jag var bäst. Det var bara så. Varför kan ingen fatta
det?"
”Konstigt”, sa jag igen.
Blir nyfiken på vad hon inte fått men det kanske inte är viktigt.
SvaraRaderaJag undrar också var det var som hon inte fick... Kanske är det viktigt, kanske inte men visst funderar jag :D
SvaraRaderaHa en bra start på den nya veckan!
Så ödmjukt av den rödhåriga... eller kanske har hon rätt?
SvaraRaderaTänkvärt. Bra!
Kul! (Hade ett sådant där eldrött hår själv en gång :-))
SvaraRaderaTACK! Ja vad var det hon skulle fått ☺?
SvaraRaderaDet är frågan det, Tintomara, om det var ödmjukt eller inte.
Eva; det är kanske dig berättelsen handlar om?
Kanske deltog i en utlottning?
SvaraRaderaKanske det ☺, Pia!
Radera