Elsa hade vinflaskan i vänstra handen och korkskruven i den högra. Hon spetsade verktyget i korken och började. För varje drag gnällde proppen.
Janne betraktade hur skruven borrade sig mer och mer inåt, neråt, tills den helt försvann.
Elsa böjde sig ner och satte fast flaskan mellan de filttoffelförsedda nakna fötterna.
Medan hon tog i av alla krafter stönade hon högt. Inget hände.
"Ska jag ...?" sa Janne.
Elsa gjorde en trumpen grimas och
lät honom ta flaskan. Nu var det hon som betraktade Janne. Såg hur vinöppnaren liksom flög upp ur korken, utan
att ta korken med sig. Jo smulor av den. Resten satt kvar i flaskhalsen.
"Är du helt ....?!" sa
Elsa utan att fullfölja uttrycket som
båda visste hur det löd.
Det tog en stund innan de kunde
sätta sig ner och hälla upp varsitt glas. Janne petade bort korken smula för
smula. Bit för bit. Elsa stirrade på den röda drycken. Små, små partiklar
simmade runt.
"Äsch, vad fan!" ropade
hon. "Skål!"
Så kan det gå, skam den som ger sig!
SvaraRaderaIbland får man jobba lite för brödfödan eller drycken ;-)
SvaraRaderaKul. Och som Znogge sa, man får jobba för dropparna ibland.
SvaraRaderaAndra meningen från början kanske du har glömt ett ord? ... och började att dra, kanske det ska vara :-)
SvaraRaderaBra/ kram
Så är det. Ibland ska det inte vara lätt (ofta) ☺.
SvaraRaderaHade inte tänkt det, Ljusletaren, men det blir förstås tydligare om "man" lägger till ett "dra" ☺. Tack!