Lunchen

Forts från gårdagen:

Jag kunde inte njuta av maten på tallriken, solmogna tomater med god dressing, ugnsrostade palsternackor och morötter och grillad kyckling. En favoritlunch. Tankar på honom störde min aptit. Jag sköt ifrån mig tallriken, reste mig upp och gick ut. Jag kände ett omedelbart behov av frisk luft och promenerade med långa steg runt den stora parken. Nere vid hamnen stod jag och stirrade rakt ner i det smutsiga mörka vattnet. Jag undrade hur det skulle kännas att ramla i. Att få en kallsup. Skulle man överleva? Bilden av honom när han med böjd rygg klev ut störde min blick. Det tunna håret i pannan som flög upp av vinddraget när han öppnade dörren. Jag såg upp på den gula bilfärjan som närmade sig. Hörde dunsen när den träffade kajkanten. Jag måste gå tillbaka till jobbet.

Tillbaka på kontoret hörde jag det höga sorlet på långt håll. Alla pratade i mun på varandra eller ropade rakt in i mobiltelefoner. När de fick syn på mig tystnade de, sträckte på hakan åt mitt håll och stirrade oavvänt. Den plötsliga tystnaden besvärade mig mycket mer än det skrikiga bruset som alldeles nyss fyllt lokalen.

"Vad har du gjort!" ropade Ola och ställde sig bredbent framför mig.

"Vad?"

"Han kom hit i svart kostym och vit skjorta, svart slips och nyputsade glänsande svarta skor. Såg ut som om han skulle på begravning."

"Vad? Vem?"

"Erik förstås. Vad var det som hände under lunchen?"

"Inget", sa jag och bligade ner i parkettgolvet.

"Något måste det ha varit."

"Det enda som hände var att han som vanligt inte hade några pengar att betala med. Jag orkade inte en gång till. Jag vägrade."

"Är du inte klok?!"