Salongen

Det råder ingen stiltje på frisersalongen. Aldrig. Ibland glömmer jag det och går med raska steg mot min frisör. Jag ser fram emot en avkopplande meditativ stund. Kanske med några frågor om hur läget är. Eventuellt klaga en aning på samhället i stort och någon irriterande medmänniska i smått. Sen tänkte jag, i all enkelhet drar  en episod från min verklighet.  Något som jag tror kan roa henne och vi båda får ett gott skratt.

Dörren är öppen. Jag hör uppståndelsen på långt håll. Höga falsettartade kvinnoröster, gälla skratt och larmande hårfönar som kastar ut sina ekon långt ner på gatan. Jag får en känsla av att salongen är full av skrikande människor av kvinnligt kön som panikartat försöker överrösta varandra. När jag kommer in räknar jag till fem. Stressen sitter i halsen. Jag slår mig ner i angiven stol, andas djupt och med magen. Jag räknar till tio. Sakta.

Nyklippt kliver jag en timme senare ut på gatan. Jag andas in den ljuva luften utanför och börjar gå hemåt. Resonansen från salongsrösterna drar bort i samma hastighet som mina steg.

Damen

Gatan, gasta, går, grön, gömma

Igår såg jag den magre mannen igen. Hela tiden känner jag oro över att han ska ta snedsteg och ramla. Balansen är så dålig att det tar en bra stund för honom att komma över gatan och jag vet hur spårvagnarna kör utan att ens göra en ansats till att sänka hastigheten. Även om de ser hinder på spåret i form av en människa. Hans klädsel är alltid oklanderlig. Jag känner sympati för honom, vill öppna fönstret och gasta:

"Jag håller på dig!"

Alldeles intill där mannen kliver upp på trottoaren står en äldre kvinna. Han går så nära att de näst intill vidrör varandra. Svårt att avgöra hennes ålder, men jag skulle kunna tänka mig att hon redan har varit pensionär ett antal år. Jag har sett henne också tidigare. På exakt samma plats, väntande på spårvagnen. Idag har hon en hallonröd, fotsid sommarkappa. Hon har inte knäppt kappan utan då och då tar vinden tag i den och jag kan se att hon har en grön dräkt under. Limegrön. Jag ler och känner sympati även för henne. Tycker att hon är modig som inte drar sig för att synas. Alltför många äldre kvinnor klär sig i beigt och brunt. Som om de måste gömma sig. Som om deras tid i det sociala livet är förbrukad. Är det så?

Född sån

Jag gjorde inte ens slut med Tobias. Upphörde bara att kontakta honom. Han måste ha känt ointresset. Han ringde några gånger och jag svarade kort att jag var upptagen och att jag skulle ringa tillbaka en stund senare. Efter några veckor blev det helt tyst. Han hörde varken av sig på telefon eller kom och ringde på dörren. Vi var näst intill grannar. Jag var förvånad över att han inte kom. Fast lättad. Så slapp jag honom. Hans studentrum låg tvärs över gatan. Jag var fullt medveten om att jag hade lånat hans enormt tjocka och omfattande kursbok i psykologi. Jag brydde mig inte ens om att lämna tillbaka den och han var alltför snäll för att be att få tillbaka boken. Trots att jag visste att den varit väldigt dyr i inköp struntade jag i det. Jag kände obehag och tyckte riktigt illa om mig själv. Hur korkad fick man bli? Hur knäpp som helst, tydligen.

Sen fick jag mitt straff, tänkte jag, öppnade munnen och gav luft åt en jättedjup suck som kom från någonstans långt ner i magen. Jag blev störtkär i Gustav. För första gången riktigt förälskad i en kille. Det stormade i mitt huvud. Jag tänkte enbart på honom. Och han kunde inte säga nog många gånger hur stolt han var över att ha en sån söt flickvän. Ibland tänkte jag att jag liksom blev än mer förälskad i honom bara för att han var förälskad i mig. Efter ett tag sa han att jag inte kunde visa känslor. Att jag var kall och hal som en fisk. Jag satt på bussen hem och hade ont i magen. Det var så orättvist.

Ödet

Jag förstod verkligen hur Tobias måste ha känt sig. Att han blev totalt förvirrad av mitt stökiga sätt. Oförstående till mina irrationella handlingar, mina plötsliga impulser. Trots det kunde jag inte göra något åt det. Det gick inte att låta bli. Eller snarare; det bara blev så. Först när det var för sent fattade jag konsekvenserna av mitt handlande. Hans tålamod var beundransvärt. Inte en enda gång att han visade sig irriterad på mig, eller ens höjde på ena ögonbrynet. Så här efteråt kan jag se hur jag utnyttjade att han var svag för mig. Han var kär, men inte jag. Det hade varit bättre om han sagt ifrån. Blivit arg. Då hade det inte kunnat gå så långt som det gjorde. Fast å andra sidan hade jag nog schappat om han visat den sidan.

Ett tag fick jag för mig att jag hade en narcissistisk ådra. En självcentrerad storslagenhet. Förmodligen inbillade jag mig att jag utan efterräkningar kunde använda mig av andra människor för egna syften. Personer som tyckte om mig, som kände trygghet. Då slog jag till.

Dock kom ödet ifatt mig. Till slut. Livet trasades sönder totalt. 

Ny

Hon tänkte på hur det varit under grundskoletiden. Hennes pappa befann sig i karriären och ville, till nästan vilket pris som helst, klättra högre upp på stegen. Det var bara för resten av familjen att hänga med. Det hände, hon räknade på fingrarna, fyra gånger under de nio åren, att hon som utböling fick kliva in i en ny sal, möta en ny klass med elever och lärare. Hon tyckte att de stirrade ut henne. Hon såg inget enskilt ansikte. Allt smälte samman till en grå frånstötande massa. Hon mådde illa. Så snabbt det bara gick, tog hon sig alltid bort till den anvisade platsen och sjönk ner i stolen, i hopp om att hon nu skulle glömmas bort. Fast hon egentligen inte alls ville vara osynlig. Bara inte synas just nu.

I en klass sa läraren högt och tydligt att eftersom hon var sist in i klassen fick hon finna sig i att stå längst bak i alla elevlistor. De andra stod i bokstavsordning efter efternamnets första bokstav. Hon förstod inte. Fast hon var så ung, eller just därför, blev hon sårad  av lärarens burdusa sätt att meddela henne det, inför hela klassen. Hon hörde flinen från pojkarna som satt längst bak. Hon ville fråga, men vågade inte.

När det blev rast reste hon sig upp och gick sist ut ur klassrummet. Hon såg klasskamraterna rusa rakt igenom korridoren och slänga upp dörren ut mot skolgården. Hon gick långsamt efter. Hon tänkte att tiden skulle gå och att hon inte skulle behöva prata med dem andra så länge om hon dröjde. 

Mejkup

Ta en bok. 

Välj en slumpmässig mening i början av boken.

Skriv en text inspirerad av meningen.

 

Fanns det kanske någon undermedveten avsikt (sidan 9 i En syster i mitt hus av Linda Olsson)

Utan att lägga sin sedvanliga mejkup eller borsta håret gjorde hon det. Inte ens brydde hon om att ta på sig anständiga kläder. Som hon tyckte var anständiga, vilket betydde välstruken blus, byxor med pressveck och en kofta över axlarna. I fall det blev kyligt. Till och med att hon kollade i hallspegeln innan hon klev ut. Blek och med håret i oordning, ungefär som om hon precis klivit upp ur sängen. Precis så.

Hon såg honom komma gående på långt håll och precis i det ögonblicket flög tanken genom hennes huvud. Fanns det kanske någon undermedveten avsikt? Hon ångrade sig. Varför hade hon inte gjort sig fin? Utan tvärtom, klätt ner sig och visade nu upp sitt allra blekaste ansikte?

Så såg hon att han log. Hans ögon glänste. Hon såg tydligt kärleken i blicken.

 

 

Inte tråkigt ...

Den tog priset. Tapaskrogen. Tyvärr inte det fina priset utan det andra, längst ner. Jag tror att det mesta som kunde gå fel, gjorde det. Första intrycket var att det var en snygg restaurang. Såg trevligt ut och en snygg tjej stod i ingången och visade oss ett bra bord. Sen fick vi vänta. Och vänta. Under tiden la jag märke till en man några bord bort. Han pratade med en av servitörerna. Gestikulerade och jag hörde ett upprört muttrande.

Vi beställde. En öl och ett glas vitt vin som drink före maten. En flaska rosévin och fyra tapas per person därefter. Väntade. Efter en stund kom vinet. Två glas rosé. Vi haffade en av de serverande. Först var hans ansikte helt tomt, liksom avskalat. Trots att det var han som fått beställningen från början verkade han inte förstå. Efter en stund fick vi det vi hade beställt. Rosévinet var ljummet. Sen kom maten. Den spanska omeletten var trist och torr. För att inte säga hård. Tomatsalladen hängig. Det var lätt att konstatera att inget var tillagat samma dag. Resten av rätterna var OK, men bara så där. Kändes uppvärmt.

Under tiden vi åt fortsatte vi att betrakta publiken. Det gick inte att låta bli, även om jag kände mig en aning elak. Det var nästan vid varenda bord diverse högljudda diskussioner med servitörer och servitriser, som hela tiden hastade fram och tillbaka mellan borden. Ofta med nya grunkor i händerna, som ersättning för det kunden inte velat ha.

Mannen jag tidigare nämnt reste sig upp. Han gick fram till kassan och ställde ett litet fat, troligtvis med kvittot på, vände sig om och gick tillbaka till bordet. Han var mörk i synen. Tio minuter senare reste han sig igen och stegade ännu en gång bort mot kassan. Nya högröstade meningsutbyten. Sen gick han. Därifrån.

Det bästa man kan säga om besöket var att det i alla fall inte var tråkigt ...

Positiv

Jag hade en gång en arbetskamrat. Hon var en hejare på att förstöra stämningar. Jag kan fortfarande, jag slutade 2004, höra hennes klagande stämma. De andras röster har jag glömt. Det är nog det bästa man kan säga om henne i så fall, att Kristina glömmer man inte bort. Det verkade som om hon inte kunde sitta i en grupp, på lunchen eller på möten eller liknande och vara positiv. Berätta något roligt ur sitt liv eller bara vara normalt vardagsglad. Så fort hon öppnade munnen var det för att uttrycka sitt missnöje. En gång ställde hon sig på tröskeln till mitt rum, tittade på mig med en anklagande hopsnörpt mun:

"Du, vet du, jag skiter i dig. Jag ger fullständigt fan i dig".

Jag stirrade på henne. Kände att jag var rädd för människan. För vad hon skulle kunna ta sig till. Jag klagade senare hos min chef. Då sa han:

"Du får ta henne som hon är."

 

Otydlig, Farbror, Bröd

Med stram uppsyn, iklädd en oklanderligt vit skjorta helt utan skrynklor och med en svart perfekt knuten fluga, hade han kommit gående fram till vårt bord. Korrekt och proffsigt tog han upp vår beställning. Han skrev på blocket med lätt höjda ögonbryn och ett litet leende på läpparna. Trots språkliga hinder visade han inte med den minsta lilla ändring i sin mimik att hans tålamod prövades. Det hade det helt klart gjort om jag hade varit i hans ställe. Hur svårt kan det vara att beställa? Även om vi inte pratade portugisiska och han inte engelska. Han påminde mig om min farbror Tore som var ett under av tolerans och lugn. Så olik sin bror, min pappa, som så ofta fick explosiva utbrott där han ursinnigt tog tag i det som råkade finnas till hands. Smack, krasch, slängde det rätt in i väggen. Mannen hade bara hunnit ta två steg från oss när vi ropade:

"Bröd! Får vi bröd till?"

Eller bread som vi sa. I steget vände han på klacken.

"Bredd?"

"Brot, pan", försökte jag för att inte vara otydlig.

"Ah, pão", sa han och jag kunde se att hans ena ögonbryn åkte i höjden.

Det var när vi skulle betala. Jag letade och letade i väskan. Bankkortet låg inte där. Borta. Inga pengar. Zero i tillgångar. Efter långa och komplicerade språkturer fick mannen klart för sig vilket dilemma vi befann oss i. Den här gången såg jag ett minimalt snörp på munnen.

Det slutade med att vi kom överens om att han skulle fakturera hotellet vi bodde på. Hotellägaren visade sig nämligen vara hans allra bästa vän. Kom vi fram till.

Årjängs travbana

Jag gick in på travbanans café. En enkel gulmålad träbyggnad vars golv gungade en aning när man gick över det. Jag fick en förnimmelse av ett hastbygge, en lite större byscha, byggd i tre olika nivåer. Som terrasser. Antagligen för att det skulle vara lätt att se tävlingarna från borden, när man fikade.

En medelålders man satt nersjunken över travprogrammet som låg uppslaget på bordet. Bredvid honom stod en sejdel med öl, halvt urdrucken. Han hade ett runt, brett ansikte och tunt grått hår som var samlat i en lös svans som hängde ner en liten bit över ryggen. På båda händernas ring- och lillfingrar satt breda guldringar och runt varje handled dinglade flera armband i guld.

Precis i det ögonblicket höjde han huvudet och stirrade rakt på mig. Hans runda stora ögon vek inte undan. Han gjorde mig nervös. Jag försökte slita blicken från hans blå ögon. Det gick inte. För att avleda uppmärksamheten tvingade jag mig själv att resa mig upp, jag hörde stolens gnissel mot linoleumgolvet. Jag började gå mot utgången. Jag kunde inte låta bli. Innan jag klev över tröskeln och gick ut vred jag på huvudet och kollade. Han stirrade fortfarande.

 

Stranden

Hans leopardmönstrade badbyxor var minimala. Knappt att tyget förmådde dölja det som putade ut. Hon vände bort blicken. Det blev bara för mycket. När han en stund senare reste sig upp från badhandduken kunde hon ändå inte låta bli. Blicken drogs mot mannen när han tog några snabba skuttande steg i den vita solheta sanden. Mot havet. Hans tunna hårtestar virvlade runt i den starka vinden. Ibland ner över pannan, ibland rakt upp från toppen på skallen. En liten bit av klyftan bak skymtade i badbyxans linning. Hon reste sig halvt om halvt upp för att kunna se bättre. Hans rygg. Det var något mörkt och lurvigt.

Fönstret

Jag hade precis satt mig ner i sängen. Lutad mot några stora kuddar stirrade jag rakt ut i rummet. Min dagliga tankestund. En förändring i atmosfären störde mig, fick mig att fokusera blicken. Fönstret. Det var något med fönstret. Det var mörkt ute. I gliporna mellan persiennernas breda vita lameller såg jag en skugga. Ett fragment av en rund siluett. Jag fick en klar förnimmelse av att det var en del av ett huvud. Den mörka konturen rörde sig en aning, först åt ena hållet sen åt den andra. Som om skuggan försökte kika in. Som om någon ansträngde sig för att få syn på mig.

 

 

100 ord om angelägen

Tvätten hade inte hunnit torka när åskregnet öste ut sitt ursinne över landskapet. Blommorna hukade som förskräckta trälar och ett gäng myror verkade angelägna om att snabbt komma i skydd. De rusade i en snörrät formation raka vägen till den stora stenen där de försvann ur sikte. Jag vände allt ryggen och stängde dörren hårt bakom mig. Jag satte  mig i läsfåtöljen med min senaste semesterläsning. Sjönk in i orden. En stund senare reste jag mig upp och gick ut. En strimma sol visade sig mellan molnen och en stilla vind svepte över mitt ansikte. På tvättställningen slokade sjöblöta kläder.


 

Vinden

Det går en vind över vindens ängar. Det fladdrar till i en tyllgardin. Jag kan inte höra de orden sjungas utan att få ont i magen. Vemodet sitter tungt som en gråsten. Kanske gillar jag känslan. Kanske söker jag den? Jag har också flera gulnade fotografier. Ibland tar jag ett ur högen och studerar det ingående. Speciellt ofta väljer jag bilden av min pappas familj. Ett typiskt fotografi från den tiden. Välkammade, uppklädda och med strama miner tittar alla fyra rakt in i kameran. Min farmor med en aning sorgset och svagt leende. Jag har aldrig träffat henne. Jag skulle vilja fråga farmor vad hon tänkte på. Den gången. Jag grubblar på vad hon skulle svara.

Oron

Han hade ett väldigt typiskt sätt för en turist att ta sig fram. Ett slags släntrande där energin, snarare än framåt, skickades ut åt sidorna. Resultatet blev en vaggande snigelaktig gångstil. Huvudet var mestadels riktat snett uppåt husfasaderna. Då och då avbrutet av ett ganska snabbt oroligt blickande neråt gatan. Troligtvis för att konstatera att han inte krockade med någon han mötte.

Jag betraktade honom från balkongen och tog en smutt på det sprudlande vita vinet. Det virvlade i munnen, kittlade i gommen och med en belåten suck svalde jag den iskalla drycken. Jag kunde inte låta bli att le, eftersom jag var tvungen att inse att jag själv givetvis såg precis likadan ut när jag var ute på promenad i den stora staden.

Om bara en liten stund skulle jag själv gå därnere. Vicka fram likt en anka, med kameran i mobilen lätt tillhands. Hela Lissabon var fullt av sådana som oss. Mannen och kvinnan.

Färden hem

Färden hade varit lång. Från värmen i södra Portugal ända till svala lilla Hedekas. Känslan att låsa upp den slitna gamla dörren var först främmande, sen bekant. Jag visste ju egentligen att jag måste vicka på ett speciellt sätt för att nyckeln ska ge upp och låta mig komma in. Jag glömmer så fort. När jag skulle betala i butiken kunde jag inte erinra mig kortkoden. Det blev inhandling på kredit. Inga kontanter nu för tiden. Så fort jag kom tillbaka till huset utbrast jag.

”2244 var det ju!”

Jag väntade en stund med att åka tillbaka till affären. Först ville jag ha en kopp kaffe med ett wienerbröd, sittande på trappen. Jag blickade uppåt himlen. Tjocka moln svepte snabbt förbi. I kanten såg jag en blå strimma. Kanske skulle solen snart värma mig. Jag lutade mig bakåt och vilade mig en stund.