Årjängs travbana

Jag gick in på travbanans café. En enkel gulmålad träbyggnad vars golv gungade en aning när man gick över det. Jag fick en förnimmelse av ett hastbygge, en lite större byscha, byggd i tre olika nivåer. Som terrasser. Antagligen för att det skulle vara lätt att se tävlingarna från borden, när man fikade.

En medelålders man satt nersjunken över travprogrammet som låg uppslaget på bordet. Bredvid honom stod en sejdel med öl, halvt urdrucken. Han hade ett runt, brett ansikte och tunt grått hår som var samlat i en lös svans som hängde ner en liten bit över ryggen. På båda händernas ring- och lillfingrar satt breda guldringar och runt varje handled dinglade flera armband i guld.

Precis i det ögonblicket höjde han huvudet och stirrade rakt på mig. Hans runda stora ögon vek inte undan. Han gjorde mig nervös. Jag försökte slita blicken från hans blå ögon. Det gick inte. För att avleda uppmärksamheten tvingade jag mig själv att resa mig upp, jag hörde stolens gnissel mot linoleumgolvet. Jag började gå mot utgången. Jag kunde inte låta bli. Innan jag klev över tröskeln och gick ut vred jag på huvudet och kollade. Han stirrade fortfarande.