Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 24 juli 2017

Ny


Hon tänkte på hur det varit under grundskoletiden. Hennes pappa befann sig i karriären och ville, till nästan vilket pris som helst, klättra högre upp på stegen. Det var bara för resten av familjen att hänga med. Det hände, hon räknade på fingrarna, fyra gånger under de nio åren, att hon som utböling fick kliva in i en ny sal, möta en ny klass med elever och lärare. Hon tyckte att de stirrade ut henne. Hon såg inget enskilt ansikte. Allt smälte samman till en grå frånstötande massa. Hon mådde illa. Så snabbt det bara gick, tog hon sig alltid bort till den anvisade platsen och sjönk ner i stolen, i hopp om att hon nu skulle glömmas bort. Fast hon egentligen inte alls ville vara osynlig. Bara inte synas just nu.
I en klass sa läraren högt och tydligt att eftersom hon var sist in i klassen fick hon finna sig i att stå längst bak i alla elevlistor. De andra stod i bokstavsordning efter efternamnets första bokstav. Hon förstod inte. Fast hon var så ung, eller just därför, blev hon sårad  av lärarens burdusa sätt att meddela henne det, inför hela klassen. Hon hörde flinen från pojkarna som satt längst bak. Hon ville fråga, men vågade inte.
När det blev rast reste hon sig upp och gick sist ut ur klassrummet. Hon såg klasskamraterna rusa rakt igenom korridoren och slänga upp dörren ut mot skolgården. Hon gick långsamt efter. Hon tänkte att tiden skulle gå och att hon inte skulle behöva prata med dem andra så länge om hon dröjde. 


8 kommentarer:

  1. Skoltiden är så lång och då borde alla få känna sig som en del i gruppen. Tyvärr är det inte så trots att vi arbetar extremt medvetet med det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror att ni lärare är mycket bättre på det idag än när jag gick i skolan. Eller jag vet :-).

      Radera
  2. Tänk vad mycket vuxna utsätter barn för. Bara "föratt". Utan att tänka på vilka spår det sätter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt. Tycker det är underligt att vuxna verkar glömma sin egen barndom så himla lätt.

      Radera
  3. Håller med om att vuxna verkar glömma sin barndom väldigt lätt. Bra skrivet!

    SvaraRadera