Ödet

Jag förstod verkligen hur Tobias måste ha känt sig. Att han blev totalt förvirrad av mitt stökiga sätt. Oförstående till mina irrationella handlingar, mina plötsliga impulser. Trots det kunde jag inte göra något åt det. Det gick inte att låta bli. Eller snarare; det bara blev så. Först när det var för sent fattade jag konsekvenserna av mitt handlande. Hans tålamod var beundransvärt. Inte en enda gång att han visade sig irriterad på mig, eller ens höjde på ena ögonbrynet. Så här efteråt kan jag se hur jag utnyttjade att han var svag för mig. Han var kär, men inte jag. Det hade varit bättre om han sagt ifrån. Blivit arg. Då hade det inte kunnat gå så långt som det gjorde. Fast å andra sidan hade jag nog schappat om han visat den sidan.

Ett tag fick jag för mig att jag hade en narcissistisk ådra. En självcentrerad storslagenhet. Förmodligen inbillade jag mig att jag utan efterräkningar kunde använda mig av andra människor för egna syften. Personer som tyckte om mig, som kände trygghet. Då slog jag till.

Dock kom ödet ifatt mig. Till slut. Livet trasades sönder totalt.