Positiv

Jag hade en gång en arbetskamrat. Hon var en hejare på att förstöra stämningar. Jag kan fortfarande, jag slutade 2004, höra hennes klagande stämma. De andras röster har jag glömt. Det är nog det bästa man kan säga om henne i så fall, att Kristina glömmer man inte bort. Det verkade som om hon inte kunde sitta i en grupp, på lunchen eller på möten eller liknande och vara positiv. Berätta något roligt ur sitt liv eller bara vara normalt vardagsglad. Så fort hon öppnade munnen var det för att uttrycka sitt missnöje. En gång ställde hon sig på tröskeln till mitt rum, tittade på mig med en anklagande hopsnörpt mun:

"Du, vet du, jag skiter i dig. Jag ger fullständigt fan i dig".

Jag stirrade på henne. Kände att jag var rädd för människan. För vad hon skulle kunna ta sig till. Jag klagade senare hos min chef. Då sa han:

"Du får ta henne som hon är."