Otydlig, Farbror, Bröd

Med stram uppsyn, iklädd en oklanderligt vit skjorta helt utan skrynklor och med en svart perfekt knuten fluga, hade han kommit gående fram till vårt bord. Korrekt och proffsigt tog han upp vår beställning. Han skrev på blocket med lätt höjda ögonbryn och ett litet leende på läpparna. Trots språkliga hinder visade han inte med den minsta lilla ändring i sin mimik att hans tålamod prövades. Det hade det helt klart gjort om jag hade varit i hans ställe. Hur svårt kan det vara att beställa? Även om vi inte pratade portugisiska och han inte engelska. Han påminde mig om min farbror Tore som var ett under av tolerans och lugn. Så olik sin bror, min pappa, som så ofta fick explosiva utbrott där han ursinnigt tog tag i det som råkade finnas till hands. Smack, krasch, slängde det rätt in i väggen. Mannen hade bara hunnit ta två steg från oss när vi ropade:

"Bröd! Får vi bröd till?"

Eller bread som vi sa. I steget vände han på klacken.

"Bredd?"

"Brot, pan", försökte jag för att inte vara otydlig.

"Ah, pão", sa han och jag kunde se att hans ena ögonbryn åkte i höjden.

Det var när vi skulle betala. Jag letade och letade i väskan. Bankkortet låg inte där. Borta. Inga pengar. Zero i tillgångar. Efter långa och komplicerade språkturer fick mannen klart för sig vilket dilemma vi befann oss i. Den här gången såg jag ett minimalt snörp på munnen.

Det slutade med att vi kom överens om att han skulle fakturera hotellet vi bodde på. Hotellägaren visade sig nämligen vara hans allra bästa vän. Kom vi fram till.