Född sån

Jag gjorde inte ens slut med Tobias. Upphörde bara att kontakta honom. Han måste ha känt ointresset. Han ringde några gånger och jag svarade kort att jag var upptagen och att jag skulle ringa tillbaka en stund senare. Efter några veckor blev det helt tyst. Han hörde varken av sig på telefon eller kom och ringde på dörren. Vi var näst intill grannar. Jag var förvånad över att han inte kom. Fast lättad. Så slapp jag honom. Hans studentrum låg tvärs över gatan. Jag var fullt medveten om att jag hade lånat hans enormt tjocka och omfattande kursbok i psykologi. Jag brydde mig inte ens om att lämna tillbaka den och han var alltför snäll för att be att få tillbaka boken. Trots att jag visste att den varit väldigt dyr i inköp struntade jag i det. Jag kände obehag och tyckte riktigt illa om mig själv. Hur korkad fick man bli? Hur knäpp som helst, tydligen.

Sen fick jag mitt straff, tänkte jag, öppnade munnen och gav luft åt en jättedjup suck som kom från någonstans långt ner i magen. Jag blev störtkär i Gustav. För första gången riktigt förälskad i en kille. Det stormade i mitt huvud. Jag tänkte enbart på honom. Och han kunde inte säga nog många gånger hur stolt han var över att ha en sån söt flickvän. Ibland tänkte jag att jag liksom blev än mer förälskad i honom bara för att han var förälskad i mig. Efter ett tag sa han att jag inte kunde visa känslor. Att jag var kall och hal som en fisk. Jag satt på bussen hem och hade ont i magen. Det var så orättvist.