Oron

Han hade ett väldigt typiskt sätt för en turist att ta sig fram. Ett slags släntrande där energin, snarare än framåt, skickades ut åt sidorna. Resultatet blev en vaggande snigelaktig gångstil. Huvudet var mestadels riktat snett uppåt husfasaderna. Då och då avbrutet av ett ganska snabbt oroligt blickande neråt gatan. Troligtvis för att konstatera att han inte krockade med någon han mötte.

Jag betraktade honom från balkongen och tog en smutt på det sprudlande vita vinet. Det virvlade i munnen, kittlade i gommen och med en belåten suck svalde jag den iskalla drycken. Jag kunde inte låta bli att le, eftersom jag var tvungen att inse att jag själv givetvis såg precis likadan ut när jag var ute på promenad i den stora staden.

Om bara en liten stund skulle jag själv gå därnere. Vicka fram likt en anka, med kameran i mobilen lätt tillhands. Hela Lissabon var fullt av sådana som oss. Mannen och kvinnan.