Jag ser dig!

Istället för att prata som normala människor mässade han. Den senaste tiden hade jag börjat irritera mig något vansinnigt på honom. Hans sätt att djupt dra in andan, samtidigt höja bröstet, andas ut, öppna munnen och dra igång. Han föreläste. Precis som om han trodde att han var en allvetare och omgivningen en samling tomma huvuden som måste fyllas med kunskap.

Utan att vara medveten om det reste jag mig upp och gick. Jag stod bakom ett hörn och väntade på att han skulle tystna. Så hörde jag:

"Men jag ser dig nog! Kom fram nu. Du gör dig bara än dummare."

Kinderna hettade av både ilska och skam när jag sakta gick tillbaka och satte mig.

"Så ... då kan vi fortsätta", sa han.

Greppa

Meningen med livet är att greppa tag om ögonblicken

De stunder när jag är trygg och vågar vara fri

Det svåra är att låta bli att springa

Att istället låta tiden stanna

koncentrera mig och lägga händelsen i minnesbanken

för förvaring att ta fram vid svårare tider

Fingrar

Hans händer. Jag kunde inte sluta titta. 

En liten kvast av svart hår som stod upp på varje finger. 

En mer liggande vippa på handens ovansida. 

När han rörde fingrarna rörde sig hårstråna. 

Fladdrade till under någon sekund.  

Han lyfte handen och strök sakta längs min kind.
Förvåningen över mjukheten i fingertopparna. 

Jag ryste.

Foto från https://pixabay.com/sv/

Våren

Våren är ren och skär glädje. Inget får hindra mig från lyckan jag fångar upp med alla mina sinnen. Jag glömmer klimatförändringar. Förtränger orättvisor, terrorister och grobianer. Livslusten dominerar. Just nu är det jag som har kontroll över tillvaron. Jag drar in aromen av grönt gräs som tränger upp mitt bland det ofärgade årsgamla. Ännu för tidigt att klippa. Jag upptäcker några blåsippor som gömmer sig bakom maskrosblad. Jag släpar fram trädgårdsmöbeln, som en gång var mammas. Den borde ha bytts ut för flera år sen. Stolen vajar när jag sätter mig. Jag måste olja in bordet. Men inte idag.

Investering

Jag investerar

i ett glas med Chardonnay

Virvlar i munnen

En tugga i sött päron

Mumsar på skumbananer

Spår av oss

I spåren av mina föräldrar. Ju äldre jag blir desto fler likheter ser jag. Men likheterna varierar. Ibland när jag ser mig själv i badrumsspegeln säger jag:

"Hej mamma! Har du kommit tillbaka till livet?"

Ibland ser jag stressrynkorna på kinderna. Precis som pappas. Den stålblå blicken; pappas. För att inte tala om min syster och jag. Vi var inte speciellt lika som barn. Hon var vacker, som prinsessan Diana ungefär. Jag såg bara vanlig ut. Som ett antal tusen andra ljushyllta flickor med stripigt tunt hår.

Nu när jag studerade ett foto som nyligen togs. Jag ser ingen skillnad. Jo, det gör jag, men den är försumbar.

Nära ger avtryck, från generation till generation, på bredden och på djupet.

Fukten

Jag  kliver in i regnskogen. Fuktig het atmosfär slår andan ur mig. Jag frustar som en flodhäst. Under ryggsäcken ringlar kliande svett ner över ryggen. Det klibbar över hela kroppen. För varje steg hör jag svettklafset i kängorna. Doften är intensiv. En blandning av jord, blöta och exkrementer. Vinden helt frånvarande. En ljudmatta av drillande fåglar och skrikande apor. Jag tittar uppåt, minimala flikar av blå himmel. För övrigt enbart kompakt bladverk.

"Kom", sa guiden och vinkade med hela armen. "Följ mig."

Mitt förnuft vill dra mig bort från djungeln. Men jag gör som han säger. Jag trotsar min osäkerhet.

Foto från https://pixabay.com/sv/

Livet

När jag nu närmar mig livets afton vill jag ta vara på livet på ett bättre sätt. I mitt tidigare liv, på jobbet, längtade jag så det gjorde ont till fredag eftermiddag. På söndag eftermiddag mådde jag fysiskt illa inför tanken på att snart var det måndag. Igen. Varje ny vardagsmorgon en plåga. Jag stapplade ut i badrummet. Stapplade ut i köket. Vacklade ut genom dörren.

Men nu. Fortfarande. Varje morgon vaknar jag med olust. Efter många års levnad har jag äntligen insett att jag lider av morgondepression. Trots att jag har ännu en ledig dag, när jag kan göra precis vad jag vill, virvlar mitt inre av obehag. I takt med att morgonen förvandlas till förmiddag transformeras också mitt inre. Efter att jag har ätit en näringsrik och god frukost, dricker jag en kopp starkt kaffe och läser morgontidningen. Då med ens är det onda helt borta. Puts väck. Med energi tar jag itu med den nya dagen.

Påskharen

The job as a bunny

was no longer funny

As

they could not leave my tail alone

I called for help over the phone

It took them an hour

but any way I gave them a passionflower

as

they saved me from the crowd

that did what they were not allowed

Foto från https://pixabay.com/sv/

Jackan

Hon önskade så himla hett att hon hade slängt ringen

Hivat den i en båge rakt ut i sjön

Varför lägga den i fickan?

I en jacka som hon en gång fått av honom
Imponerad av hans säkra smak
älskade hon att ha den på sig ... då

Sen ... aldrig ALDRIG tänkt använda mer

Hon skulle ha kastat jackan i elden och

stått och betraktat tills den förintades

Hans jävla jacka

Vad hade hänt med ringen i fickan?

Den hade blivit ett med askan från jacktyget och veckans morgontidningar

Den hade blivit ett med skogen

Varför riskera att hon en dag utan att tänka sig för

skulle dra på sig skiten och hitta ringen?

Skål

Vi skulle fira den kvällen. Vi fyra. Allt började så bra. Fördrinken, de gratinerade havskräftorna och sjötungan. Vi skålade. Skrattade med varandra. Avvaktade efterrätten. Det var då fingrar pressades mot mitt lår. Jag lyckades hålla inne med ropet, trots att de grävde sig in i min skinn. Som fågelklor.

"Ursäkta", sa jag snabbt. "Jag måste gå på toaletten."

Kraften lättade. När jag reste mig slängde jag en blick på honom. Han stirrade rakt fram. På sin hustru. Jag gick aldrig på toaletten, utan gick rakt förbi och ut genom ytterdörren.

foto från https://pixabay.com/sv/

Ringen

Det måste få ett slut. Tankarna plågade henne.

Ett normalt liv var omöjligt. Hon la upp en strategi.

Bara den lilla förändringen gjorde att hon lite i taget mådde bättre och bättre.

Först bestämde hon planen i stort, sen detalj för detalj i ett speciellt logiskt mönster.

Varje moment, varje sekund. Allt måste fungera. Inget fick klicka.

Det var då hon la ringen i jackan.

Hon kunde inte se den. Hängde jackan längst in i garderoben.

Där hängde den kvar. Tills nu.

Fickan

Jag stoppade handen i fickan

Mina fingrar nuddade vid en ring

Den var av guld

med en rad gnistrande stenar

Jag tänkte att den inte var min

En annan kvinnas smycke

Det var i det ögonblicket

alla minnen vällde tillbaka

Ringen var min

från ett liv för länge sen

Eller var förnimmelsen ett luftslott?

En hopfantiserad saga

Slut

Ta sista meningen i en bok du har läst och skriv en fortsättning. Jag valde:

Julian Barnes Känslan av ett slut.

Det finns ansvar. Och därutöver finns det oro. Det finns stor oro.

Det finns ansvar. Och därutöver finns det oro. Det finns stor oro. Rädslan sätter sin prägel på världen. Ansvaret borde dominera lika stort. Men. De som har ansvaret lockas alltför ofta av enbart makten. Känslan av herravälde över andra berusar.  Förvandlar många till självförhärligande busar. Tanken på andras liv blir irrelevant.

"Det viktigaste är att jag inte tappar makten och hela härligheten. Ha samma åsikt som jag eller mist livet. Det är bara att välja."

Priset

Hon vet att ensam inte är stark

Styrkan att finna vänner

är ändå svag

Priset är chanstagningen

Risken att bli avvisad

Den här dagen är det

lättare att avstå

Imorgon

då ska hon ...

Glansen

Jag tog för givet

glansen i att ha

förmågan att fånga ljud

Bofinkens kvitter

hörs längre och längre bort

Tills tonerna försvinner

Fin

(Bild från https://pixabay.com/sv/)

Pontus reste sig upp och gick.

"Vänta!" ropade hon.

Han vred på huvudet.

"Vad?"

"Fattar du väl att jag inte kan hålla samma takt som du."

Med blicken fastnaglad i hans ansikte tog hon ett par steg. Pontus kinder hettade. Helst hade han velat fortsätta gå. Strunta i henne. Men han stod kvar. Hon påminde om en fågel som på grund av en benskada tvingades knäa fram. Han slängde blickar omkring sig och konstaterade med en suck att ingen hade uppmärksammat henne. Alla var upptagna med att kika in i butikernas vårskyltningar och med att konversera varandra.

"Varför kan du inte ha skor på dig som du klarar att gå i normalt?"

Hon snyftade till, tittade på Pontus med munnen formad till en sned grimas.

"Jag vill ju bara vara fin."

"Fin?!" fräste han. "För vem då?"

"Vårfin för dig."

"För mig? Det tror jag inte på. Kom nu. Jag vill hem."

Föda

Jag föddes en gång för många år sen. En mörk decemberdag. Eller natt var det. Klockan var tre har mamma berättat. Ibland sörjer jag att jag inte kommer ihåg något från min egen födsel eller åren som följde. Tänk att ha minnen från den tiden. Födseln kanske är bra att inte komma ihåg. Säkerligen en traumatisk upplevelse som annars satt spår hela livet. 

Mitt första minne är från 4-årsåldern. Framför mig ser jag hur jag ramlar från något högt och slår tänderna i en vass bordskant. Jag hör min egen gråt och mammas tröstande ord. Känner den lösa tanden.

Kraft och lycka

Egenmakt är en

osynlig inombords kraft

Lycka att hitta

Hennes ögon

Hennes mörka ögon var unga och djärva när de mötte hans.

"I samma stund som du fixat ett rum", sa hon.

En stöt i nedre regionerna. Lusten gjorde kroppen svettig. Hon tyckte nog inte att han var antik, trots allt. Eller drog hon en vals?

"Snart gjort", sa han. "Är du beredd?"

"Alltid redo, vet du. Har väl varit scout."

Hennes leende var lika öppet som ögonen utstrålade oräddhet. Han såg hennes tunga spela mellan tänderna. Han kunde inte vänta länge till. För helvete, det var värt att ta risken.

Avslut

Morgonens första solstråle träffar fönstret

skär igenom glaset

rakt igenom rummet

I skimret dansar partiklar, tusentals partiklar

Jag pressar samman läpparna

Med en smäll åker persiennen ner

eliminerar åsynen

avvecklar städdillen

Kofferten

Sakta går hon uppför trappan och fram emot kofferten som står i hörnan av vinden. Hon lyfter på det tunga locket och hittar inte dagboken som legat där i flera år. Emma gräver runt med skälvande fingrar. Den bara måste vara där. Den lilla röda anteckningsboken har hon gömt mitt i en hög med hemvävda kökshanddukar som hon ärvt av mormor. Till slut vänder hon på trunken. Ett lågt buller när innehållet hamnar på det dammiga trägolvet. Paniken sitter i halsen. Känslan av att kvävas. Inte få luft. Hon sjunker ner på golvet.

"Emma? Är du där uppe?"

Hon sitter orörlig. Kämpar med att hitta tillbaka till normal andning.

"Vad håller du på med?"

Hon hör hans sko landa på första trappsteget. Han vet allt. Vet att han är bedragen.

"Emma!"