Jag ser dig!

Istället för att prata som normala människor mässade han. Den senaste tiden hade jag börjat irritera mig något vansinnigt på honom. Hans sätt att djupt dra in andan, samtidigt höja bröstet, andas ut, öppna munnen och dra igång. Han föreläste. Precis som om han trodde att han var en allvetare och omgivningen en samling tomma huvuden som måste fyllas med kunskap.

Utan att vara medveten om det reste jag mig upp och gick. Jag stod bakom ett hörn och väntade på att han skulle tystna. Så hörde jag:

"Men jag ser dig nog! Kom fram nu. Du gör dig bara än dummare."

Kinderna hettade av både ilska och skam när jag sakta gick tillbaka och satte mig.

"Så ... då kan vi fortsätta", sa han.