Spår av oss

I spåren av mina föräldrar. Ju äldre jag blir desto fler likheter ser jag. Men likheterna varierar. Ibland när jag ser mig själv i badrumsspegeln säger jag:

"Hej mamma! Har du kommit tillbaka till livet?"

Ibland ser jag stressrynkorna på kinderna. Precis som pappas. Den stålblå blicken; pappas. För att inte tala om min syster och jag. Vi var inte speciellt lika som barn. Hon var vacker, som prinsessan Diana ungefär. Jag såg bara vanlig ut. Som ett antal tusen andra ljushyllta flickor med stripigt tunt hår.

Nu när jag studerade ett foto som nyligen togs. Jag ser ingen skillnad. Jo, det gör jag, men den är försumbar.

Nära ger avtryck, från generation till generation, på bredden och på djupet.