Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 28 april 2015

Tacktalet


Runt omkring henne satt idel äldre gråhåriga män med allvariga ansiktsuttryck. Alla, utom hon som hade en smaragdgrön fotsid sidenklänning, var klädda i frack. Tyget i hennes klänning frasade när hon rörde sig.

Tacktalet hade gått utmärkt bra. Hon skulle precis sätta sig. I tur och ordning hade hon tackat sin mor och far, lektören, förläggaren, väninnan och förre maken när hon råkade slänga en blick mot dörren. Och där stod han. Kungen. Hon betraktade hur han med sträckt rygg gick fram och satte sig i stolen med högt ryggstöd, högsätet.

Hon ville utbringa en skål med kungen. Det var ju trots allt hon som fått priset. Hon avvaktade tills han såg ut att vara redo. Kungen ställde sig upp med champagneglaset höjt. Hon såg hur hans ögon långsamt svepte över samtliga som satt kring bordet. Snart skulle han hitta henne. Snart. Nu. Hon försökte fånga hans blick, höjde sitt vinglas mot honom och öppnade munnen. Inget ljud kom. Hans ögon fokuserade på hennes bordsgranne.

”Skål herr Silverbuske”, sa han och svepte glaset.

Kulturkollos tisdagsutmaning

Kulturkollos tisdagsutmaning:

Finns det en berättelse ur ditt liv som du skulle vilja göra bok/film/teater/konst av? Hur skulle du vilja att den framställdes eller framfördes?

och

Vilken bok vill du se på teaterscen eller vita duken (eller i någon annan form)?



  • Jag håller på att skriva ett bokmanus som delvis är baserat på egna upplevelser som tonåring (under ett år i slutet av 1960-talet). Genren kan, tror jag, kallas autofiktion. Manuset berättar om tre kvinnors liv ur tre olika generationers perspektiv. Den äldsta är född i början av 1900-talet, en på 1920-talet och så jag då på 1950-talet. Det vore ju helt otroligt om den sen filmades!

  • En bok som jag tror skulle passa utomordentligt bra på vita duken är Donna Tarts bok Steglitsan. Den filmen vill jag se!

måndag 27 april 2015

Blomman


I Elins handflata låg en liten blomma. Blomman var guldgul. Hon slöt försiktigt sina fingrar runt blomman. När hon efter en stund öppnade handen igen var den borta. Elin vände handen, tittade på marken, ingenstans kunde hon finna blomman. Hon förde handflatan till näsan och drog ett djupt andetag. Doften var påtaglig. En doft av vanilj och citron fyllde hennes sinne.

”Jag måste finna blomman”, viskade hon för sig själv.

Hon vände sig om och till sin förvåning såg hon något hon aldrig tidigare sett. En äng. En stor blomsteräng full av blommor i olika färger. Förgätmigej kände hon igen och prästkragar och blåklockor. Och höga vallmoblommor i rosa och orange. Hon klev rakt ut i havet av starka färgrikedomar. Var det härifrån hennes lilla gula blomma hade kommit? Eftersom den var så lätt hade den säkert svävat genom luften och av en tillfällighet hamnat i hennes handflata. Hon avundades alla växter omkring henne som fick leva i dofterna och skönheten livet igenom.

Ett odefinierbart ljud fångades upp av hennes öron. Ett lågt brummande. Elin tittade ut över kronbladen. Då såg hon. En mängd mulliga humlor flög lågt och landade då och då tungt på blommornas färgstarka blad.

”Nektar”, sa hon högt för sig själv.

De sög i sig nektar hade mamma sagt. Några steg till och hon stod mitt ute på ängen. Elin krökte på nacken och stirrade rakt upp i den blå himmeln. Med ena handen masserade hon bakhuvudet. Det var jobbigt att stå med huvudet i den vinkeln. Hon lät huvudet sakta sjunka ner och fick syn på bergen i fjärran. Bländad av solen som höll på att försvinna bakom en av topparna, blundade hon. Elin kände sig matt. Dåsig. Hon la sig raklång ner bland blommorna. Leta efter den gula fina fick hon göra senare.

”Förresten”, sa hon. ”Det var förstås solen som hamnade i min handflata. En av solens guldgula strålar.”

Det var hon säker på.

torsdag 23 april 2015

Bad moon



Trots att dörren var stängd hördes musikens tunga beat ända ut på gatan. Bad moon rising med Creedence Clearwater Revival. Hon slängde en blick på sitt armbandsur. Ett. Långt till läggdags. Hon tog tag i dörrhandtaget. Med ett gnisslande ljud gled dörren upp. Het tung alkoholmättad luft kastades rakt i hennes kalla ansikte. Framme vid bardisken lyckades hon med uttrycksfulla gester beställa första drinken.

Kan jag få en till?”, ropade hon.

Bartendern studerade henne på ett sätt som gjorde henne irriterad. Det stack innanför ögonen. Bara hon fick en till så. Efter en stunds väntan fick hon faktiskt sin tredje G&T. Hon log och lät bägge pek- och långfingrarna bilda två segertecken. Under tiden hon satte glaset till munnen, vred hon på huvudet och såg sig omkring i lokalen. Omgivningen skimrade. Ett högt sorl av röster. En djup klunk till. En till. Mannen bakom disken iakttog henne med en intensiv blick. Hon bestämde sig. Lyfte ena foten. Med ögonen klistrade på den röda högklackade skon, började hon hasa ner från barstolen. Kroppen upplevdes åbäkig. Tung. Skallen snurrade. Ett par händer tog ett tag runt hennes midja.

”Det är dags att du och jag går nu.”, ropade han rakt in i hennes öra.

 
  

måndag 13 april 2015

Venedig



Det stora fyrmastade vita segelfartyget närmade sig hamninloppet i Venedig. Klungor av människor följde skeppets långsamma seglats in till kajen. Två kraftiga män på land hojtade till
”Hej där! Vi tar emot!”
De slängde av sig sina slitna svarta yllejackor, kavlade upp ärmarna och tog emot de kraftiga tamparna som kastades mot dem. Efter en stunds arbete kom landgången på plats. En man klädd i mörkgrå knälång rock stod främst i kön. I halsen kunde man skymta hans spetsprydda vita skjortkrage och i famnen höll han ett stort paket.
”Kom med här ska ni få se”, sa han när han kommit i iland och stod framför en grupp personer som nyfiket slängde blickar på förpackningen.
Han vinkade till dem och började gå mot hamncaféet. Därinne i dunklet gick han fram till ett av borden som stod alldeles vid fönstret. Han tittade på sin publik, som kommit efter honom in och som redan hade formerat sig runt bordet.
”Som ni vet har jag nyss kommit tillbaka från en resa till Persien. Där hittade jag något ni alla kommer att vilja ha. Ni kommer hädanefter att sova som små nyfödda telningar. Varenda natt, vinter som sommar.”
Han tog upp vad som såg ut som en bunt tunna ribbor av hyvlat trä.
”Vad är det där för något? En knippa träbitar.”, sa en av männen och gjorde en grimas.
”Titta nu”, fortsatte mannen från båten.
Han lyfte byltet med träribbor, hittade ett par krokar på väggen där han fäste tingesten. Han tog tag i den tunna linan som hängde på sidan och drog försiktigt. Lamellerna började guppa neråt, en efter en i ordning, som dominobrickor.
”Eftersom jag fann produkten i Persien har jag bestämt mig för att kalla skapelsen för persienner. Vad tycks?”
 
(Samma produkt som på engelska kom att kallas Venetian Blinds)

 

onsdag 8 april 2015

Det skrivna ordet


I skuggan av ett stjärnhimmelsblått solparasoll, i en obekväm låg randig plaststol satt hon och skrev.  En rörelse i ögonvrån tvingade henne att slita sig från bokstäverna. Med ett högt frustande dök han upp ur vattnet. För att få bort håret ur ögonen, svängde han till en gång med huvudet. Ju närmre han kom henne, desto mer avslöjade havet hans kropp . Precis som James Bond i filmen. Hon stirrade på hans kraftiga lår och smala höfter. Nu var han så nära att när han öppnade munnen och skrattade kunde hon se hans ojämna en aning gula framtänder.  Han ställde sig tätt intill henne och la en sval hand på hennes mage.

”Är alla ord skrivna nu?”

”Det tror jag aldrig kommer att ske. Någonsin.”

Kulturkollos tisdagsutmaning: Generationer


Det första som dyker upp i min hjärna och som skildrar min generation är boken Jack av Ulf Lundell. När jag läste den kände jag så väl igen mig. Fortfarande, fast det var en bit in på 70-talet, var det en tid och en atmosfär av Flower Power och Make peace, not war. Cykelsemester på Gotland. Inte planera, utan att bara kasta sig över närmsta cykel och dra iväg. Obekymrat med flängande hår, slitna jeans, mycket festande, havsbad och blå himmel. Fast en bitter baksmälla gjorde sig hårt påmind när vi kom hem. Vad skulle vi göra nu? Ingen lust alls att bli vuxen. Ville vara kvar i chimären.

Definierar min generation? Måste vara The Beatles. Det var en revolution som skedde samtidigt med att de gjorde succé. En ungdomskult växte som inte funnits på samma sätt tidigare. Friheten. Fri sex, p-piller, rock & roll och hippies. Jag glömmer aldrig när jag första gången hörde och såg Beatles. Det var i teveprogrammet Drop In och jag var hemma hos en kompis. Hennes mamma ropade på oss att komma och kolla. I samma ögonblick som jag la ögonen på tevebilden var jag helt såld. Fascinerad. Vilket sound! Vilka låtar! Vilka killar i sina långa luggar som de slängde med. Vi tyckte att de var långhåriga. Killarna i min klass var alla snaggade. Idag ser jag bara fyra otroligt propra och välartade ynglingar. Sen den dagen har jag lyssnat på pop och rock. Både gammal och ny musik.