Det skrivna ordet

I skuggan av ett stjärnhimmelsblått solparasoll, i en obekväm låg randig plaststol satt hon och skrev.  En rörelse i ögonvrån tvingade henne att slita sig från bokstäverna. Med ett högt frustande dök han upp ur vattnet. För att få bort håret ur ögonen, svängde han till en gång med huvudet. Ju närmre han kom henne, desto mer avslöjade havet hans kropp . Precis som James Bond i filmen. Hon stirrade på hans kraftiga lår och smala höfter. Nu var han så nära att när han öppnade munnen och skrattade kunde hon se hans ojämna en aning gula framtänder.  Han ställde sig tätt intill henne och la en sval hand på hennes mage.

”Är alla ord skrivna nu?”

”Det tror jag aldrig kommer att ske. Någonsin.”