Tacktalet

Runt omkring henne satt idel äldre gråhåriga män med allvariga ansiktsuttryck. Alla, utom hon som hade en smaragdgrön fotsid sidenklänning, var klädda i frack. Tyget i hennes klänning frasade när hon rörde sig.

Tacktalet hade gått utmärkt bra. Hon skulle precis sätta sig. I tur och ordning hade hon tackat sin mor och far, lektören, förläggaren, väninnan och förre maken när hon råkade slänga en blick mot dörren. Och där stod han. Kungen. Hon betraktade hur han med sträckt rygg gick fram och satte sig i stolen med högt ryggstöd, högsätet.

Hon ville utbringa en skål med kungen. Det var ju trots allt hon som fått priset. Hon avvaktade tills han såg ut att vara redo. Kungen ställde sig upp med champagneglaset höjt. Hon såg hur hans ögon långsamt svepte över samtliga som satt kring bordet. Snart skulle han hitta henne. Snart. Nu. Hon försökte fånga hans blick, höjde sitt vinglas mot honom och öppnade munnen. Inget ljud kom. Hans ögon fokuserade på hennes bordsgranne.

”Skål herr Silverbuske”, sa han och svepte glaset.