Blomman

I Elins handflata låg en liten blomma. Blomman var guldgul. Hon slöt försiktigt sina fingrar runt blomman. När hon efter en stund öppnade handen igen var den borta. Elin vände handen, tittade på marken, ingenstans kunde hon finna blomman. Hon förde handflatan till näsan och drog ett djupt andetag. Doften var påtaglig. En doft av vanilj och citron fyllde hennes sinne.

”Jag måste finna blomman”, viskade hon för sig själv.

Hon vände sig om och till sin förvåning såg hon något hon aldrig tidigare sett. En äng. En stor blomsteräng full av blommor i olika färger. Förgätmigej kände hon igen och prästkragar och blåklockor. Och höga vallmoblommor i rosa och orange. Hon klev rakt ut i havet av starka färgrikedomar. Var det härifrån hennes lilla gula blomma hade kommit? Eftersom den var så lätt hade den säkert svävat genom luften och av en tillfällighet hamnat i hennes handflata. Hon avundades alla växter omkring henne som fick leva i dofterna och skönheten livet igenom.

Ett odefinierbart ljud fångades upp av hennes öron. Ett lågt brummande. Elin tittade ut över kronbladen. Då såg hon. En mängd mulliga humlor flög lågt och landade då och då tungt på blommornas färgstarka blad.

”Nektar”, sa hon högt för sig själv.

De sög i sig nektar hade mamma sagt. Några steg till och hon stod mitt ute på ängen. Elin krökte på nacken och stirrade rakt upp i den blå himmeln. Med ena handen masserade hon bakhuvudet. Det var jobbigt att stå med huvudet i den vinkeln. Hon lät huvudet sakta sjunka ner och fick syn på bergen i fjärran. Bländad av solen som höll på att försvinna bakom en av topparna, blundade hon. Elin kände sig matt. Dåsig. Hon la sig raklång ner bland blommorna. Leta efter den gula fina fick hon göra senare.

”Förresten”, sa hon. ”Det var förstås solen som hamnade i min handflata. En av solens guldgula strålar.”

Det var hon säker på.