Tankar inför våren

Våren gör mig besatt

av livet

Jag begrundar

Hur många fler vårar får jag uppleva

Insikten gör att sinnet rubbas

De vanliga tankebanorna bryts

Gör att min själ vill rymma

Jag vill bli oåtkomlig

Onåbar för förgängligheten

Förrädiskt vackert

Ett djupt andetag

Hon andades in kittlande klar luft

blåste långsamt ut

tog de första stegen

Ett finfördelat vitt pulver och

hennes kängor förlorade fästet

Fötterna flög rakt upp i vädret

Det värsta var smärtan i huvudet

och skratten hon hörde

Hållplatsen

Hon pulsade bort till hållplatsen. Spårvagnen var försenad. En hel hop med mörkt klädda människor stod med höjda axlar och sammanbitna läppar. De såg ut att frysa ända in i själen. Några stod stilla, vända mot det håll vagnen skulle komma. Andra vandrade sakta ett fåtal meter och vandrade sen tillbaka lika sävligt. För varje steg hörde hon ett knirk från deras kängor. En bild svepte förbi innanför hennes ögon. Från i somras, på semestern, en av många picknickar vid havet. Hon kom ihåg kommentaren hon fällde:

"Jag orkar inte med värmen längre. Snälla vädergudar, kan vi få lite svalka?"

Idag kunde hon inte föreställa sig den känslan.

Trollbunden

Det var mormor som berättade för mig att hon hade sett trollet i skogen. Mormor stannade tvärt och stod still, halvt gömd bakom en gran. Trollets svarta hår fladdrade i den iskalla vinden. Så tittade trollet upp och såg rakt på mormor. Förtrollad av varelsens runda mörka ögon blev hon som förlamad. Ögonblicket efter  bländades mormor av ett starkt ljussken. Hon slog händerna för ansiktet. Förutom trädens brus var allt tyst. Hon kikade mellan fingrarna. Vita rökslingor rörde sig sakta upp mot himlen. Precis där trollet nyss stått.

Det snöar

Det snöar och ser kallt ut. Jag vet inte säkert om det är kyligt eftersom jag inte kan gå ut och känna efter. Dörren är låst. Jag hörde när de vred om låset i går kväll. Tur att jag har ett fönster. De dagar när jag kan kliva upp ur sängen tittar jag ut. Jag sätter mig i fönstersmygen och stirrar ner på gården. Jag ser två flickor som kastar snöboll på varandra. Då förstår jag att det är kramsnö. Nu börjar de rulla till större och större snöklot. Det ser ut att gå tungt. Till slut är kloten tillräckligt stora för att bli en underkropp och en överkropp. Högst upp placerar de en huvudknopp av snö. En av flickorna tar av sig sin randiga mössa och sätter på gubbens huvud. Den passar precis. Nu hör jag att de låser upp och att dörren öppnas.

Dunjackan

Idag har mannen bytt ut den röda anoraken mot en vit dunjacka. Den ser enorm ut på hans magra kropp och räcker nästan ner till knäna. Intrycket blir komiskt med det lilla bleka huvudet som sticker upp ur jackkragen. Hans tunna vita hårtestar virvlar i den hårda vinden. Jag undrar varför han inte har mössa. En stor värmande  jacka, men inget på det vindutsatta huvudet? Jag tycker att han ser ovanligt stabil ut. Han stapplar inte lika mycket som han annars gör, som om kylan gör honom gott. Han ser beslutsam ut. Kanske är han på väg till ett viktigt möte. Jag betraktar honom under den lilla stunden det tar för honom att gå förbi mitt fönster. Det sista jag ser är att han fortsätter mot Mariaplan. Är det kanske dit han ska?

Kämpa

Att kämpa för något. Det är att leva. Om du inte har något att kämpa för eller emot. Vad är då meningen med livet? Att bara ha det bra? Att surfa på en räkmacka genom livet. Utan motstånd, utan toppar och dalar. Hur kul vore det? Men lite rättvisa är väl inte för mycket begärt?

Anna

Barfota klev Anna ut på den morgondaggsfuktiga gräsmattan. Hon satte sig på huk och betraktade det lilla ogräset som spretade mitt i det annars ansade gräset. Ett grodblad. Det måste ha vuxit snabbt. Mitt i bladet satt en vattendroppe. Anna tyckte sig ana sitt eget ansikte speglas i droppen.

Skulle hon att ta en promenad i skogen? Leta svamp. Hon tog en plastpåse i köket, satte på sig gummistövlar och klev iväg. Rakt över diket. Sen var hon inne i skogen.

Ingen svamp. Hon fick gå längre in. Efter en stunds promenad såg hon ljus mellan de täta granarna. En stor äng bredde ut sig framför henne. På andra sidan, invid skogskanten, såg hon några höga lönnar och träd som liknade gamla knotiga äppelträd. Mitt inne i skogen? Kanske hade någon haft sin bostad här en gång i tiden? Anna gick dit. Hon drog med fingrarna längs en av lönnstammarna. Sav satte sig på hennes fingrar. Det var kladdigt. Hon sög bort den outspädda ljust bärnstensfärgade saften från fingrarna. Det smakade sött. Anna gick vidare. Såg sig om för att kunna hitta tillbaka hem. Det var svettigt att vandra. Hon tog av sig tröjan, knöt den runt midjan och gick i bara kortärmade t-skjortan. 

Nu var hon tillbaka bland höga täta granar. Fortfarande ingen svamp. Anna märkte inget förrän hon klev på dem. Det knakade till under fötterna. Hon tittade ner. Hon hade klampat rakt på en hög avgnagda benrester. Fragment av kött satt kvar och hon såg rester av blod. I det ögonblicket kom attacken. En hård knuff i ryggen som gjorde att hon föll pladask på magen. I fallet råkade hon dra armen över en granstam. Hon skrek till. Det gjorde så jäkla ont. Skärrad såg hon sig omkring. Ingen skymt av människor eller djur. Inga ljud förutom granarnas susande i vinden. Vem hade stött till henne? Eller hade hon snubblat? Anna kollade armen. Den blödde av långa skrapsår. Nu sög hon blod istället för lönnsaft. Var det rester av ett djur hon klivit på? Eller var det delar av en människas trasiga skelett? Hon reste sig snabbt upp. Med ens ville hon hem. Nu. Åt vilket håll skulle hon gå?

Fejs

Det var uppenbart vad jag tänkte och kände. Jag hade inget pokerfejs sa han ofta. Ibland försökte jag låsa ansiktet och kroppen i ett neutralt läge. Helt misslyckat. Rent fysiskt förstod jag att han hade uppfattat allt ändå. Jag kröp ihop som om jag trodde att jag syntes mindre på det sättet.

"Du behöver inte statuera exempel varenda gång", sa jag en gång när jag var extra modig. "Så där oombedd."

"Det är för att jag älskar dig."

"Är det? Ibland får jag för mig att det är ditt stora ego."

"Vad?"

"Att du vill visa att du har makt över mig", sa jag och reste mig abrupt, med ens medveten om att jag nog hade gått för långt. Jag gick ut i hallen, drog på mig kängorna och jackan. Öppnade dörren.

"Vart ska du?" sa han.

"Ut."

"När kommer du hem?"

"Vet inte."

Kvinnan

Jonas hade precis fått notan av servitrisen när han hörde en bekant röst.

"Men är det du? Visst är det du? Min Jonas."

Alla tre stirrade på kvinnan som med snabba steg var på väg mot deras bord. Det stack till i hjärtat på Jonas. Han slängde en blick på Edith. Hon hade vänt blicken från kvinnan och såg nu på honom med runda ögon. Pupillerna hade förstorats så mycket att hennes ögon såg svarta ut. De som egentligen var ljusgröna.

"Jag kommer strax", sa servitrisen och försvann bort till ett annat bord.

"Jonas?" sa kvinnan och Edith unisont.

Hans kinder hettade och instinktivt drog han bort fukt ur pannan.

"Du försvann så hastigt senast."

"Vad?" var allt han kunde få fram.

"Jag hade tänkt mig en gonattpuss innan vi skildes."

Han vågade inte titta på Edith men det behövde han inte heller. Hennes upprördhet träffade hans kropp i böljande vågor ändå.

"Men, vad ... jag ..." sa han och förstod hur idiotisk han lät.

"Gör det nu istället!" sa Edith och reste sig upp. "Jag hoppar av."

"Men Edith. Jag kan förklara."

"Skit samma", sa Edith. "Jag borde ha fattat."

"Fattat vad då?"

"Att en sån som jag inte kan behålla en kille särskilt länge."

"Edith, jag ...", sa han.

För sent. Hon var redan vid dörren, slängde upp den och försvann.

På spårvagnen

Han låg på golvet. Rakt över gången. Jag såg hans smutsiga fingrar. Hans sjabbiga bruna jacka och feta hårtestar som stod rakt ut. Det osade alkohol omkring mannen. En kille lutade sig över honom, tog tag om hans ena arm.

"Du måste upp."

"Dra åt helvete!" ropade han med förvånansvärt stark stämma.

"Annars kommer polisen och tar dig", sa den unge mannen och drog i den  luggslitna jackan.

"Försvinn för bövelen, din djävul!" skrek han sluddrigt.

"Du måste!"

"Ge fan i mig!"

Nästa hållplats gick jag av. Jag la märke till att den yngre mannen också klev av.

En av många incidenter jag har varit med om på spårvagnen i Göteborg. Jag åker inte så ofta. Kanske som mest en resa i veckan. Varje gång händer det något.

Vilja

Kanske hade han för ovanlighetens skull tillbringat natten ensam. Ingen naken, nattförförisk kvinna låg bredvid honom i sängen. Eller hade hon lämnat honom under natten? Det sista var mest troligt. I kroppen satt fortfarande spår kvar, intorkad svett, en slags ömtålighet och läpparna var svullna. Sängkamraten måste ha kyssts på ett våldsamt sätt. Han gillade inte kyssar. Han förstod inte hur han hade kunnat gå med på att kyssa en främmande person. Det var inte alls likt honom. Det var en mycket intimare handling än att ligga med någon. Kyssar sparade han till den speciella. Hon som skulle bli hans hustru. Någon gång i framtiden. Det var något som var fel. Inte alls samma känsla av välbehag som han brukade uppleva dagen efter. Han var inte ens så där besinningslöst hungrig som han annars alltid var efter häftig älskog. Mer illamående. Han behövde kräkas. Mot sin vilja drevs han att formligen kasta sig ur sängen och rusa in i badrummet.

Sandkorn

Coffin Road av Peter May

Meningen: "Men jag vet inte vad det betyder."

(texten är inspirerad av en scen i början av boken)

Det gnisslade av sandkorn mellan tänderna. Han spottade.

"Vad har hänt?"

Han lyckades vrida huvudet uppåt. En kvinna med rynkiga kinder stod lutad över honom. Grå hårtestar flaxade runt hennes ansikte.

"Vad gör jag här?" sa han.

"Är du skadad?"

Han rörde på lemmarna. Inget brutet. Han skrattade till.

"Vad är det som är lustigt?"

"Bara det att jag känner mig pånyttfödd. Men jag vet inte vad det betyder."

"Vad?"

"Vet du?"

Ambition

Ambitionen måste vara att

alla har

lika rättigheter

lika värde

eftersom vi alla är

av samma sort

av samma ursprung

och förstå att vi är både

lika och olika

aparta och annorlunda

men

alla har inte en plats

normen hindrar oss

Vi hindras

Vi stoppas

Vi motas bort

Annars

Annars längtar jag

Vintertid främjar inte

min andliga lust

Jag vill se tussilago

Se blåsippan i backen

Skogen

Filmen var gastkramande. På mer än ett sätt. En liten flicka i jordgubbsröd blank regnkappa  och en lika röd sydväst spred skräck i bygden. Ingen såg någonsin hennes ansikte. Bara ryggen på den lilla knappt ens meterlånga kroppen när hon försvann in mellan de höga granarna. Jo ... en gång anade man hennes bleka ansikte. Hennes mun sprack upp i ett stort tandlöst grin. Jag fick en förnimmelse av att det var en gammal människa innanför regnkappan. Rysningarna for genom kroppen, från hjässan och ner till tårna. Innan jag kunde fokusera på filmduken igen hade hon försvunnit in i dunklet. Jag undrade om hon bodde i skogen. Om det var en död människa som kom tillbaka för att hämnas. Hon var kortväxt, som en sjuåring. Ingen vuxen person. Frågorna hopade sig. Sen blev det lugnt. Människorna i byn gick tillbaka till normala gängor. Alla glömde bort den otäcka varelsen. Tills en dag ...

Glädje

Du kom en gryning

En tid av lust och lycka

också med smärta

Jag ser på dig och tänker

Du är min kronprinssessa

Tiden

Idag puttar mannen en rullator framför sig.

Klädd i tomatröd jacka och vita jeans går han med korta steg.

Han lutar sig tungt över gåstolen. På skälvande ben tar han sig sakta framåt.

Emellanåt tvingas han ta en omväg runt snöhögar.

Trots det fastnar han i små upphöjningar av snö.

Då rätar han upp den krumma ryggen och står still några sekunder.

Otroligt nog hinner han fram till spårvagnen innan den drar iväg.

När den passerar mitt fönster hinner jag se hur mannen dimper ner på ett säte,

höjer huvudet och vinkar till mig.

Lågan

Lågan inom mig

Den finns där så länge jag lever

Jag tröttnar ibland

Orkar inte

Dunkar huvudet i väggen

för att dölja smärtan i bröstet

Det funkar inte alls

Jag inser att så är mitt liv

Jag kommer inte undan

Måhända vill jag inte heller

Kamp

Du var stark

Bra på närkamp

Jag var svag

Urusel på närstrid

Jag gick undan

Du gick på

tills den gången

då jag fick nog

Giganten

Under tiden Agnes släntrade ner längs gatan slängde hon blickar in i skyltfönstren. Vid ett fönster stannade hon med ens. Något i det mörka blanka glaset hade fångat hennes intresse. Något bekant. Utan att se skyltdockorna iklädda säsongens kläder stirrade hon. Han stod precis bakom henne. Hon vände sig sakta om. Riktade blicken rakt på mannen.

Chocken gjorde henne stum. Var det verkligen han? Giganten inom filmvärlden. Till och med en jättestor kändis i Hollywood. Kunde det vara sant?

"Vad är det med dig? Har du fått syn på en vålnad?" sa han.

Leendet som spelade på hans läppar tog udden av de konstiga frågorna. Agnes kunde inte låta bli att attraheras av hans mun. Den var lik Elvis Presleys. Lika mjukt formad, plutig med kurvig överläpp. Så böjde han sig ner mot hennes ansikte. Öppnade munnen och placerade sina läppar mot hennes. Hon ryste av den lena, fuktiga förnimmelsen.

"Vad håller du på med?" hörde hon en röst säga i hög ton.

En röst hon kände igen. Hennes man.

Min framtid

Om framtiden kan jag inget veta. Tänk om jag kunde se in i framtiden. Ingen behaglig tanke. Eller är det? Jag kan inte låta bli att vara nyfiken. Jag som alla andra går mot den oundvikliga döden.  Kommer jag att lida? Gör det ont att dö? På något förunderligt sätt vill jag veta men ändå inte. 

Kommer jag att tycka att det är skönt att äntligen få återgå till något oidentifierbart jordaktigt i Moder Natur? Eller kommer jag att ha ångest över min kropps förfall? Min hjärna som skrumpnar ihop.

Kommer jag att bli frustrerad över att jag inte får svar om livets uppkomst? Om stjärnorna. Om hur universum har uppstått. Vilket öde som väntar vår planet. Hur länge det dröjer innan människan förgör sig själv.

Kanske lever jag så länge att jag får svaren.

På nytt

Taket var kritvitt

hela rummet var vitt

En reva i takfärgen

kastade gnistor i form av en blixt

De svåraste i livet var att inte ge upp

Hon var klädd i bländvitt

kvinnan som stod i dörröppningen

Hon drog på smilbanden

Du förstår väl? sa hon

gåvan i att få en ny chans