Kvinnan

Jonas hade precis fått notan av servitrisen när han hörde en bekant röst.

"Men är det du? Visst är det du? Min Jonas."

Alla tre stirrade på kvinnan som med snabba steg var på väg mot deras bord. Det stack till i hjärtat på Jonas. Han slängde en blick på Edith. Hon hade vänt blicken från kvinnan och såg nu på honom med runda ögon. Pupillerna hade förstorats så mycket att hennes ögon såg svarta ut. De som egentligen var ljusgröna.

"Jag kommer strax", sa servitrisen och försvann bort till ett annat bord.

"Jonas?" sa kvinnan och Edith unisont.

Hans kinder hettade och instinktivt drog han bort fukt ur pannan.

"Du försvann så hastigt senast."

"Vad?" var allt han kunde få fram.

"Jag hade tänkt mig en gonattpuss innan vi skildes."

Han vågade inte titta på Edith men det behövde han inte heller. Hennes upprördhet träffade hans kropp i böljande vågor ändå.

"Men, vad ... jag ..." sa han och förstod hur idiotisk han lät.

"Gör det nu istället!" sa Edith och reste sig upp. "Jag hoppar av."

"Men Edith. Jag kan förklara."

"Skit samma", sa Edith. "Jag borde ha fattat."

"Fattat vad då?"

"Att en sån som jag inte kan behålla en kille särskilt länge."

"Edith, jag ...", sa han.

För sent. Hon var redan vid dörren, slängde upp den och försvann.