Hon pulsade bort till hållplatsen. Spårvagnen var
försenad. En hel hop med mörkt klädda människor stod med höjda axlar och
sammanbitna läppar. De såg ut att frysa ända in i själen. Några stod stilla, vända
mot det håll vagnen skulle komma. Andra vandrade sakta ett fåtal meter och vandrade
sen tillbaka lika sävligt. För varje steg hörde hon ett knirk från deras kängor.
En bild svepte förbi innanför hennes ögon. Från i somras, på semestern, en av
många picknickar vid havet. Hon kom ihåg kommentaren hon fällde:
"Jag orkar inte med värmen längre. Snälla
vädergudar, kan vi få lite svalka?"
Idag kunde hon inte föreställa sig den känslan.
Känns overkligt idag.
SvaraRaderaDet är så tankeväckande, det här, hur självklart något känns i ena stunden, och sen är det som bortblåst, när vi är i en annan situation. Hur begränsat vårt medvetande är, på ett sätt. Vilken fin skildring av att vänta på "vagnen" (som jag också sa när jag bodde i spårvagnsstaden Göteborg)!
SvaraRaderaSå är det! När det gäller vädret är vi verkligen här och nu och kan inte riktigt förstå att vi tänkte något annat.
SvaraRaderaHa en bra tisdag!
Stora applåder till en bra text/ kram
SvaraRaderaÄlskar årstidernas upplevelser!
SvaraRaderaJa visst är det konstigt att vi glömmer så fort?
SvaraRaderaOch tack för era kommentarer!
Vagnen, ja, Stanna här. Känns helt naturligt för mig att säga och alla vet vad jag pratar om :-).