Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 31 augusti 2011

Han tog språnget

Äntligen. Han betraktade sina händer. Så många år hade för snabbt runnit bort, strilat mellan hans fingrar. Schemalagda rutiner. Upp klockan halv sju varje morgon. Han vaknade aldrig före väckarklockan. Även om han på senare år bytt ut klockans skrällande mot mobilens varsamma spröda klocksignal, kändes det som hela kroppen genomfors av ilande elstötar. Väl inne i duschens heta vattenstrålar, han avskydde kalla duschar, började hans muskler, nerver och ligament så sakteliga att mjukas upp och hjärnan verkade hitta mer observerande banor. Det var som om han under natten sjönk ner i en djup depression som han varje morgon mödosamt måste ta sig igenom. På kvällen i säng före tio på kvällen för att orka.

Alltihop var en ren och skär tillfällighet. Precis när han slukat sista tuggan fullkornspasta med inhandlad färdig tomatpesto på burk, som han åt sittandes framför TV:n, kom inslaget. Vilken kanal eller program det var kunde han inte påminna sig, men det var oväsentligt. Ett långt reportage om en kvinna som arbetade med akvarellmålning. Ett ljus tändes inom honom. Kunde inte vänta, han tog ett språng upp ur soffan, startade PC:n, väntade otåligt. Varför tog det så lång tid för datorn att komma upp i varv? Han googlade. Det fanns kurser på Sannaskolan, bara runt hörnet från hans hyreslägenhet på hörnet Godhemsgatan/Slottsskogsgatan i Majorna.

Han gjorde aldrig skisser först. Planen för hur han skulle måla fanns alltid inom honom. Att hålla den i handen, den kraftiga penseln med hår från röd mård, var hänförande. Det vita pappret, fortfarande oskyldigt rent, låg på bordet. Han doppade penseln i blå/grön vattenfärg, drog med penseln över pappret och betraktade hur det absorberade färgen. Först ljusa kulörer sen allt mörkare toner. Ibland satt han uppe hela natten, glömde bort tiden. Glömde att han borde vara trött. På morgnarna väcktes han fortfarande av mobilens klagan, men trots dåsigheten gjorde hans längtan till kvällens hantverk att steget upp ur sängen var helt annorlunda. Lättare.

måndag 29 augusti 2011

Hennes genombrott


Hennes genombrott kom samtidigt med att själen kraschade fullständigt. Egentligen är säkert termen genombrott i själssammanhang helt galen. Det skedde inte alls abrupt utan det tog flera år att komma tillbaka. Men skrällen blev vändpunkten. I samma ögonblick som sammanbrottet skedde övergick det till att vara ett genombrott. Så enkelt och otvivelaktigt sanningsenligt.

torsdag 25 augusti 2011

Hennes fall

Hon föll tungt. Riktigt duktigt klumpig kände hon sig. Den gracilitet som hon alltid trott att hon hade ett stort mått av föreföll fullständigt försvunnen. Stora kallsupar med dyigt grumligt insjövatten gjorde att hennes huvud nästan exploderade och frustande som en flodhäst klöv hon vattenytan. Omtumlad och yr landade hennes ögon på den skara människor som befann sig på träbryggan ovanför henne. Alla stod en aning hukade med händerna på knäna, böjda över kanten på bryggan. Med stora runda ögon betraktade de henne.

- Hur gick det? Balansen var kanske så där, eller vad tycker du själv?

fredag 19 augusti 2011

M-ord


Mun
Man
Margareta
Maj
Make

Hon var hans maka. De gifte sig i maj 2004 i en pytteliten kyrka i närheten av Vitemölla fiskesamhälle på Österlen. Under hela vigselceremonin sneglade hon åt sidan, upp på Håkan, kunde inte låta bli. När det var dags för äktenskapslöften vände hon sig helt mot honom och såg hur hans mun öppnade sig. Hon stirrade fascinerat på hans läppar. De hade samma färg som ljust röda bigarråer. Klart och tydligt sa han: JA.

- Nu är ni tu ett, sa hennes pappa senare under bröllopsmiddagen. Nu är ni äkta makar.

Vi tu ett? tänkte hon, nej det blir vi aldrig. Jag kommer alltid att vara Margareta, en egen suverän individ.

Hon kallade aldrig Håkan sin make. Det var helt omöjligt. Ordet make kändes främmande att uttala. Så sa gifta kvinnor när hon var liten flicka: min äkta make, eller min äkta hälft. Äkta? Vad menades med det?

Ibland tänkte hon att hon och Håkan bara lekte att de var gifta. Lekte att de var vuxna. Precis så som hon gjorde när hon sex år och hon och hennes kompisar höll på med låtsasleken ”mamma, pappa, barn”. Så kanske många kände, men ingen vågade säga högt? funderade hon.

- Ja men kan du inte säga din man då, istället för din make? frågade en vän.
- Min man, sa Margareta långsamt och med eftertryck. Nej, fortsatte hon efter en stunds tystnad, jag kommer alltid att prata om honom som Håkan, det är ju det han heter, eller hur?
- Men om någon frågar om du har en make, vad säger du då?
- Jag säger förstås att, ja, Håkan Olofsson och jag är gifta. Det är Håkan och jag. Men min är han inte.

torsdag 18 augusti 2011

Skogen

Min barndom är sjumilaskogarnas. Jag växte upp i ett genuint brukssamhälle i Bergslagen. Det var ett starkt segregerat samhälle, där platsen i hierarkin avgjorde var du bodde. En gång råkade jag befinna mig i tobaksaffären nere i centrum samtidigt med fru Överingenjör och samhällets sopåkare. En fryntlig äldre man i blå overall och med rödblommiga runda kinder. Jag betraktade hur den fina damen höll för näsan och flyttade sig en bit bort från mannen.

Det var även skillnad på tjänsteman och tjänsteman. En, som det kallades högre tjänsteman, bodde högre upp i backen, närmre skogen än lägre tjänstemän.

Min familj hade relativt nära till skogsområdet. På försommaren gick jag och mamma längs den nedlagda smalspåriga järnvägen. Vi visste precis var vi skulle vika av in i skogen, gå några hundra meter och där öppnade sig en glänta med ljuvligt doftande skira liljekonvaljer.

På vintern var det alltid snö. På smala löparskidor, mörkblå anoraker och på nyfallen tung snö banade vi oss väg genom skogen. Några i förväg iordninggjorda spår fanns inte. Det var ingen sport, förresten. In mellan och bland snötyngda och så höga och kraftiga granar att när vi stannade för att äta varsin medhavd apelsin, kunde vi enbart urskilja tunna strimmor av himlen. Oftast var det pappa och jag. Vi gjorde alltid två parallella skidspår så att vi kunde tävla mot varandra, sen, när vi körde tillbaka hem. Jag vann aldrig. Det stör mig fortfarande, så många år efteråt, när jag tänker på det. Att han inte lät mig vinna en enda gång.

måndag 15 augusti 2011

Stavningsövning


Han reste sig tungt, stödde sig på bordskanten med högerhanden när han rundade katedern och ställde sig bredvid med händerna i byxfickorna. Iklädd ljust beige chinos, röd- och blårutig flanellskjorta och kraftiga kängor i samma färg som byxorna gav han intryck av att vara på väg ut på jakt. Hans glasartat ljusgrå ögon, med pupiller som knappt kunde skönjas, fixerade hennes blå. Lisa kände hur hon stirrade in i hans ögon utan att kunna blinka.

- Schanger, Lisa, schanger. Hur stavar du till schanger?
- Schanger, sa hon sakta och hörde hur rösten skälvde lite.

Jäkla skit, tänkte hon, jäkla gubbe.

- Jag vet nog inte vad det är.
- Nog? Vet du eller vet du inte? Schanger. Som i stilart, sort, art, område. Behöver du fler synonymer?

- Nej.
- Nå?
- Kan inte.

Han vände på stället som om det var en militärövning, tog två långa kraftiga kliv fram till whiteboardtavlan och skrev med stora bokstäver:

GENRE GENRE GENRE

- Lisa, skriver du?

söndag 14 augusti 2011

Heligt




Den heliga anden
min egen livskraft
är en kraft full av liv

Mitt liv

Min andning
blåser liv
mättas med luft och vind

Jag är levande

fredag 12 augusti 2011

Kontoret (om gemenskap)

Hon fick inte vara med. Det var inget någon sa högt. De gjorde det fullständigt odiskutabelt klart för henne ändå. De kunde lika gärna ha lagt upp ett gällt vrål rakt in i hennes ansikte ”Du får inte vara med!”. Hon såg det framför sig, hur de med uppspärrade ögon skulle utbrista: ”Men vaddå?! Det har jag aldrig sagt!” eller ”Jag förstår inte vad du menar.”. Ibland uppbådade hon så mycket mod att hon vågade göra nya försök. Det slutade med att hon gick tillbaka sitt skrivbord, hårt damp ner på stolen, stirrade in i den blänkande skärmen samtidigt som hon med stela fingrar ihärdigt knappade på tangentbordet.

- Kan vi inte åka till sushikrogen på Prinsgatan och äta lunch idag? frågade hon .
- Neej, jag har mat med mig.
- Neej, jag har inte råd just nu.
- Neej, jag ska äta stor middag ikväll, jag tar en macka.

En gång såg hon Eva och Anna ta på sig sina jackor, båda hade likadana mörkblå linnekavajer från Esprit och sen snabbt försvinna ut. Tjugo minuter senare såg hon Evas svarta Toyota Landcruiser svänga in på parkeringen. In på kontoret kom de gående med stora vita plastkassar i händerna.

- Skulle du ha? Ja, men vi är så vana vid att du alltid har mat med dig, förstår du.

Det var kallat till möte med Verkställande Direktören på företaget. Det skulle informeras om årets resultat och planer för framtiden. Klockan 1330 i aulan.

- Men, ska vi inte gå nu? frågade hon när klockan var två minuter i halv två, det börjar bli sent.
- Snart.

En minut senare gick hon ensam. Hon hann bara sätta sig ner i en av stolsraderna, som sluttade en aning neråt mot podiet där han redan stod och väntade bakom talarstolen, när kollegorna steg in. Hon sneglade lite försiktigt bakåt. De satte sig i en annan rad, längre bak.

onsdag 10 augusti 2011

Lånad tid

Nyfiken som hon var tyckte hon om att bli framrullad till fönstret varje morgon efter frukost. Först hon, verkade personalen tänka, sen hjälper vi alla de andra. Alltid hon först. Varför visste hon inte. Hon har aldrig krävt någonting. Aldrig någonsin i hela sitt liv.

Utsikten var vacker, helt enkelt bedårande, med Kasebosjön i bakgrunden, dungar med smäckra björkar i förgrunden och en välklippt gräsmatta som sluttade ner mot vattnet. Dessutom kunde hon hålla uppsikt över alla som kom och gick. Det var därför hon såg Karl-Owe komma. Hon stirrade på hans satta gestalt när han med lite lätt vaggande gång långsamt traskade längs grusgången upp till huset. Det tunna grånade håret fladdrade en aning i vinden. Hade han inte blivit rundare om kinderna? Han höjde aldrig huvudet för att titta upp mot det fönster som han visste var hennes. Hur länge sen var det? Hon räknade på fingrarna. Tre månader. Dörren öppnades och där stod han, Karl-Owe.

- Karl-Owe, så du är här? frågade hon utan att hälsa först. Det var länge sen.
- Ja, du vet hur det är. Jag vill hälsa på dig oftare, men jag har för mycket att göra. Familjen, jobbet och så. Du vet hur det är, upprepade han.
- Nej, det vet jag inte. Jag har hur mycket tid som helst, sa hon och svepte med armen framför sig. Du kanske vill låna lite tid av mig?
- Mamma, skoja inte.
- Jag skojar inte. Jag vet inte varför, men jag tror inte på dig.
- Vad då inte tror på mig?
- Om du verkligen ville, skulle du kunna komma hit oftare.
- Glöm det nu, mamma. Var glad att jag här nu, sa Karl-Owe samtidigt som han gick fram till hennes rullstol, ska vi inte gå ut nu så du får känna lite försommarluft?
- Jo tack, sa hon och kände hur den tidigare känslan av frustration svepte bort, ut ur hennes ansträngda hjärna.

Min son är här, tänkte hon samtidigt som hon kände en djup suck dra genom kroppen, njut av stunden.

tisdag 9 augusti 2011

Ironi (om att håna)

Kolsva, lördagen den 5 juni 1965

Det regnar ute. Vi är på promenad, min pappa och jag. Varför kommer jag inte ihåg. Kanske var vi på väg för att handla något i Kolsva Handel åt min mamma. Hon hade säkert glömt någon viktig ingrediens till vaniljbullarna hon alltid bakade på lördagar. Vi var bägge iklädda mörkblå regnrockar med sydväst i samma färg. Jag hade röda gummistövlar och pappa svarta. Han tittar ner på mig med stadiga klarblå ögon, pekar lite längre fram på den regnvåta gatan och säger:

- Trampa nu rakt ner i den stora vattenpölen där borta. Och stänk ner dig ordentligt.

Jag vet att han inte skulle uppskatta något svar tillbaka så jag säger inget, fast jag vill. Jag vågar inte.

Jag påminner mig ett annat tillfälle. Jag är på väg in i hans, för det är verkligen min pappas och ingen annans, mörkblå Volvo Amazon Combi. På ungars vis slänger jag mig in i baksätet och drar snabbt igen dörren.

- Ska du tvunget försöka få ut bildörren på andra sidan eftersom du slungar igen den? hör jag en skarp röst från framsätet.

Inte heller den här gången svarar jag. Kryper ihop i baksätet och stirrar tyst på pappas smala nacke.

fredag 5 augusti 2011

Rosa attribut

Hon klädde sig alltid i rosa. Min granne i lägenheten under mig. En total rosa uppenbarelse var hon. Från hårbandet, slingorna i håret, det rosalysande läppstiftet, den koketta linnedräkten, de glittriga strumporna till de knallrosa högklackade pumpsen. Och axelremsväskan i rosenskimrande krokodilpräglat skinn. Det såg ut som skinn i alla fall. Hela hon var som ett rosafärgat ulligt moln.

Under min dagliga frukostrutin, hallon- och blåbärsyoghurt med ekologisk müsli och Göteborgsposten, råkade jag ofta få syn på henne från mitt köksfönster. Jag kunde inte låta bli att stirra och undra vart hon var på väg. Vilken typ av jobb hade hon? Säkert något konstnärligt och kreativt. Det var nog hennes kraftfulla attribut som gav mig det intrycket.

Några gånger hade jag gått ner på gården, stått halvt om halvt bakom en bred rododendronbuske och i smyg kikat upp i hennes fönster. Där hängde förstås rosarutiga gardiner. Tyvärr gick det inte att se längre in i lägenheten.
Jag fantiserade om anledningen till hennes rosagnistrande tillvaro. Skulle det symbolisera en skir, spröd personlighet? Kanske ville hon utstråla en önskan om beskydd från en muskelstark robust man. En sådan som jag. Är det möjligt att ställa en sådan fråga till en granne som jag bara har tjingat på några gånger i trapphuset? Jag måste nog, är så nyfiken.

torsdag 4 augusti 2011

Vems ansvar var det?

- Mamma! Ska vi inte åka till djuraffären snart?
- Senare.
- Men du lovade att det skulle bli snart.
- Ja just det, lilla du, snart var rätta ordet. Vi väntar på din faster, förstår du. Det är hon som känner till var affären ligger. Elsas Zoo heter butiken förresten. Den ligger i Kungsladugård.
- Men, mamma, kommer inte faster snart då? Jag vill ha min hamster NU!
- Titta! ropade mamma Eva, där kommer hon ju!

Ebba vände så kvickt på huvudet att hennes tunna solblekta hår svängde som en nylongardin i luftdrag. Hon slängde en blick ut genom köksfönstret. Sekunden efter kastade sig Ebba ner från köksstolen, tog några skutt ut i hallen, slängde upp ytterdörren, hon stängde den inte efter sig. Ebba sprang nerför trapporna för att möta sin faster Britt.

- Äntligen!
- Jaså, är jag efterlängtad? frågade Britt samtidigt som hon satte sig på huk så att hon kom i samma höjd som Ebba.

Med högerhanden smekte hon Ebba över hennes runda rosiga kind.

- Ska vi åka på en gång? I din bil? Snälla!
- Ja det är klart.

Tio minuter senare rattade Britt sin svarta Saab 9000 rakt genom Mariaplans rondell och svängde höger in på Kungsladugårdsgatan.

- Här ska det vara i närheten, sa Britt, vi parkerar bilen och går resten. Det är inte långt.

Eva och Britt gick på var sin sida om Ebba. De höll henne stadigt i varsin hand. Britt höjde huvudet och sträckte upp armen.

- Här. Här är det. Där ska det vara, sa hon och pekade på en ödetomt.
- Där? Men där är ju bara en grusplan. Det ser ut som om huset är rivet, tycker jag.
- Men, jag vet att det är här. Det ska vara här. Elsas Zoo stod det på en stor skylt i blå och röd neon på väggen.
- Vi kan i alla fall konstatera att här är den inte kvar längre, sa Eva och log ett lite snett leende och neonet har antagligen gått upp i rök.
- Men, kära nån, känner de inget ansvar, bara riva huset så där utan att säga till?