Ironi (om att håna)

Kolsva, lördagen den 5 juni 1965

Det regnar ute. Vi är på promenad, min pappa och jag. Varför kommer jag inte ihåg. Kanske var vi på väg för att handla något i Kolsva Handel åt min mamma. Hon hade säkert glömt någon viktig ingrediens till vaniljbullarna hon alltid bakade på lördagar. Vi var bägge iklädda mörkblå regnrockar med sydväst i samma färg. Jag hade röda gummistövlar och pappa svarta. Han tittar ner på mig med stadiga klarblå ögon, pekar lite längre fram på den regnvåta gatan och säger:

- Trampa nu rakt ner i den stora vattenpölen där borta. Och stänk ner dig ordentligt.

Jag vet att han inte skulle uppskatta något svar tillbaka så jag säger inget, fast jag vill. Jag vågar inte.

Jag påminner mig ett annat tillfälle. Jag är på väg in i hans, för det är verkligen min pappas och ingen annans, mörkblå Volvo Amazon Combi. På ungars vis slänger jag mig in i baksätet och drar snabbt igen dörren.

- Ska du tvunget försöka få ut bildörren på andra sidan eftersom du slungar igen den? hör jag en skarp röst från framsätet.

Inte heller den här gången svarar jag. Kryper ihop i baksätet och stirrar tyst på pappas smala nacke.