Skogen

Min barndom är sjumilaskogarnas. Jag växte upp i ett genuint brukssamhälle i Bergslagen. Det var ett starkt segregerat samhälle, där platsen i hierarkin avgjorde var du bodde. En gång råkade jag befinna mig i tobaksaffären nere i centrum samtidigt med fru Överingenjör och samhällets sopåkare. En fryntlig äldre man i blå overall och med rödblommiga runda kinder. Jag betraktade hur den fina damen höll för näsan och flyttade sig en bit bort från mannen.

Det var även skillnad på tjänsteman och tjänsteman. En, som det kallades högre tjänsteman, bodde högre upp i backen, närmre skogen än lägre tjänstemän.

Min familj hade relativt nära till skogsområdet. På försommaren gick jag och mamma längs den nedlagda smalspåriga järnvägen. Vi visste precis var vi skulle vika av in i skogen, gå några hundra meter och där öppnade sig en glänta med ljuvligt doftande skira liljekonvaljer.

På vintern var det alltid snö. På smala löparskidor, mörkblå anoraker och på nyfallen tung snö banade vi oss väg genom skogen. Några i förväg iordninggjorda spår fanns inte. Det var ingen sport, förresten. In mellan och bland snötyngda och så höga och kraftiga granar att när vi stannade för att äta varsin medhavd apelsin, kunde vi enbart urskilja tunna strimmor av himlen. Oftast var det pappa och jag. Vi gjorde alltid två parallella skidspår så att vi kunde tävla mot varandra, sen, när vi körde tillbaka hem. Jag vann aldrig. Det stör mig fortfarande, så många år efteråt, när jag tänker på det. Att han inte lät mig vinna en enda gång.