Lånad tid

Nyfiken som hon var tyckte hon om att bli framrullad till fönstret varje morgon efter frukost. Först hon, verkade personalen tänka, sen hjälper vi alla de andra. Alltid hon först. Varför visste hon inte. Hon har aldrig krävt någonting. Aldrig någonsin i hela sitt liv.

Utsikten var vacker, helt enkelt bedårande, med Kasebosjön i bakgrunden, dungar med smäckra björkar i förgrunden och en välklippt gräsmatta som sluttade ner mot vattnet. Dessutom kunde hon hålla uppsikt över alla som kom och gick. Det var därför hon såg Karl-Owe komma. Hon stirrade på hans satta gestalt när han med lite lätt vaggande gång långsamt traskade längs grusgången upp till huset. Det tunna grånade håret fladdrade en aning i vinden. Hade han inte blivit rundare om kinderna? Han höjde aldrig huvudet för att titta upp mot det fönster som han visste var hennes. Hur länge sen var det? Hon räknade på fingrarna. Tre månader. Dörren öppnades och där stod han, Karl-Owe.

- Karl-Owe, så du är här? frågade hon utan att hälsa först. Det var länge sen.
- Ja, du vet hur det är. Jag vill hälsa på dig oftare, men jag har för mycket att göra. Familjen, jobbet och så. Du vet hur det är, upprepade han.
- Nej, det vet jag inte. Jag har hur mycket tid som helst, sa hon och svepte med armen framför sig. Du kanske vill låna lite tid av mig?
- Mamma, skoja inte.
- Jag skojar inte. Jag vet inte varför, men jag tror inte på dig.
- Vad då inte tror på mig?
- Om du verkligen ville, skulle du kunna komma hit oftare.
- Glöm det nu, mamma. Var glad att jag här nu, sa Karl-Owe samtidigt som han gick fram till hennes rullstol, ska vi inte gå ut nu så du får känna lite försommarluft?
- Jo tack, sa hon och kände hur den tidigare känslan av frustration svepte bort, ut ur hennes ansträngda hjärna.

Min son är här, tänkte hon samtidigt som hon kände en djup suck dra genom kroppen, njut av stunden.