Kontoret (om gemenskap)

Hon fick inte vara med. Det var inget någon sa högt. De gjorde det fullständigt odiskutabelt klart för henne ändå. De kunde lika gärna ha lagt upp ett gällt vrål rakt in i hennes ansikte ”Du får inte vara med!”. Hon såg det framför sig, hur de med uppspärrade ögon skulle utbrista: ”Men vaddå?! Det har jag aldrig sagt!” eller ”Jag förstår inte vad du menar.”. Ibland uppbådade hon så mycket mod att hon vågade göra nya försök. Det slutade med att hon gick tillbaka sitt skrivbord, hårt damp ner på stolen, stirrade in i den blänkande skärmen samtidigt som hon med stela fingrar ihärdigt knappade på tangentbordet.

- Kan vi inte åka till sushikrogen på Prinsgatan och äta lunch idag? frågade hon .
- Neej, jag har mat med mig.
- Neej, jag har inte råd just nu.
- Neej, jag ska äta stor middag ikväll, jag tar en macka.

En gång såg hon Eva och Anna ta på sig sina jackor, båda hade likadana mörkblå linnekavajer från Esprit och sen snabbt försvinna ut. Tjugo minuter senare såg hon Evas svarta Toyota Landcruiser svänga in på parkeringen. In på kontoret kom de gående med stora vita plastkassar i händerna.

- Skulle du ha? Ja, men vi är så vana vid att du alltid har mat med dig, förstår du.

Det var kallat till möte med Verkställande Direktören på företaget. Det skulle informeras om årets resultat och planer för framtiden. Klockan 1330 i aulan.

- Men, ska vi inte gå nu? frågade hon när klockan var två minuter i halv två, det börjar bli sent.
- Snart.

En minut senare gick hon ensam. Hon hann bara sätta sig ner i en av stolsraderna, som sluttade en aning neråt mot podiet där han redan stod och väntade bakom talarstolen, när kollegorna steg in. Hon sneglade lite försiktigt bakåt. De satte sig i en annan rad, längre bak.