Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 27 september 2017

Länge sen

Det har gått många år. Så länge sen jag såg dig senast. Hur många år kan det vara? Jag räknar och kommer fram till att det är trettiosju år sen. Jag var tjugoåtta år och du femtiosex när det hände. Det slår mig nu att du var exakt dubbelt så gammal som jag. Båda är vi födda i månaden december. 

Att du försvann så abrupt blev en chock för mig. Vi hade alltid väldigt svårt att förstå varandra. Du var upptagen jämt och verkade inte intressera dig för mig. Du frågade aldrig hur jag hade det. Om jag mådde bra. Om du kunde bistå mig med något. Med tiden fick du markerade linjer längs kinderna och pannan låg alltid i djupa veck. Dina ögon utstrålade mörker. Som om du ständigt gick omkring och mådde dåligt. Jag önskar att jag hade fått lära känna dig. 


tisdag 26 september 2017

Jag är noga

Jag hade bestämt mig redan dagen före. Då går det inte att låta bli. Jag är noga med att inte fega ur. Regnet öser ner. Himlen tömmer sina voluminösa lager av nederbörd. Jag kliver i mina löpardojor och sätter en citronfärgad keps på huvudet. Redan efter några minuter är jag sjöblöt. Det gör ingenting. Luften är ljummen. Det är bara skönt. Så hör jag fågeln. Det låter som om en kråka flyger i mina spår. Ett lika taktfast kraxande som mina löparsteg. Så förstår jag. Det är ingen fågel. Det är högerskon som är vattenfylld och som för varje steg ger ifrån sig ett högt knarrande läte. Först när jag närmar mig hemmet. De sista tio stegen. Då hör jag även vänstra skon. 


torsdag 21 september 2017

Systern

Forts från text igår 20/9:

Hon tog ett steg mot mig, satte handen på dörrvredet och slängde upp altandörren. Med en smäll slog den i fasaden. Trots rädslan jag kände för min syster blev jag lättad av att fönsterglaset inte gick i bitar. Hon reagerade inte på skrällen.

"Tjuvlyssnar du?" Rösten var hård.
"Är det så konstigt", sa jag och kände mig modig. "Du var så upprörd."
"Det har du inte med att göra", sa Lena och klev in i rummet och ställde sig bredbent framför mig.
"Men jag är ju din syster. Jag bryr mig om", svarade jag och höll upp händerna framför mig som om jag ville ge henne en kram. Lena tog ett steg bort från mig. Mina armar sjönk.
"Det var något nytt", sa hon och sjönk ner i soffan, tog tag i fjärrkontrollen och började trycka febrilt. "Vad i helvete! Varför går den inte igång?"
"Nu är du orättvis", sa jag.

Ångesten satt högt upp i halsen. Jag visste att hon hade rätt. Under årens lopp hade jag varit en egocentriker som alltid satt mig själv i främsta rummet. Yngsta barnet, som blev bortskämt av all uppmärksamhet.

"Hjälp mig med den här", sa Lena medan hon höll fram apparaten och ruskade den hetsigt.

Jag gick fram och satte mig bredvid henne. Hon vände ansiktet åt mitt håll. Ögonen utstrålade smärta och munnen var förvrängd till ett grin.

"Lena", sa jag.

Hon tittade på mig, lutade sig tungt mot mig och la armarna runt min nacke. Jag hörde snyftningar och halsen blev fuktig av hennes tårar. Trots hennes kval kände jag olusten försvinna bort och ersättas av en blank lättnad. Jag bara satt där utan att röra mig och lät henne gråta.


onsdag 20 september 2017

Svågern

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.

Hon pratade länge där ute, jag hörde inte vad hon sa, men hon lät upprörd.
Från Världens vackraste man av Lena Ackebo s. 222

Hon pratade länge där ute, jag hörde inte vad hon sa, men hon lät upprörd. Jag reste mig upp och barfota tassade jag försiktigt fram till den stängda altandörren. Kikade ut. Eftersom solen höll på att försvinna under horisonten, började ljuset bli liksom beslöjat. Lena stod med ryggen mot mig. Jag la märke till hennes krumma rygg och kände irritation över att hon inte kunde räta på ryggen. Snart fastnade hon väl med axlarna i det framåtsluttande läget. Mobilen höll hon på ett sätt så att ringfinger och lillfinger spretade rakt ut från huvudet. Ungefär som en del höll vinglas. Kanske tyckte de att det såg fint ut. Fiiint. Jag tyckte det såg löjligt ut. Speciellt när machomän gjorde det. Jag spetsade öronen.

"Du är ju inte klok", hörde jag. "Du kan inte mena att du ska sätta mig i den knipan", fortsatte Lena.

Jag kunde inte låta bli att bli nyfiken och undra vad det rörde sig om för knipa. Jag kände till att min syster var olyckligt gift. Hade hon en älskare, som hotade med att avslöja henne? Eller var det min svåger som ville skiljas och därmed kunde kasta ut henne från lägenheten? Jag visste att bostadsrätten stod på honom. Eller både och. Precis i det ögonblicket vände Lena sig om och våra ögon möttes.


tisdag 19 september 2017

Obegriplig

Det var så det började. Tonåren startade det hela, konstaterade hon. Nu många år senare förstod hon hur obegriplig hon var. Till och med ofattbart kufisk inför sig själv. Osannolikt hur otroligt mycket de åren präglat hennes liv. På gott och ont. Mest på ont. Det var som om hon ända sen dess försökt förstå och ihärdigt försökt justera sitt knepiga jag. Hon som gjorde och tänkte en massa besynnerliga saker. 

Ett tag tänkte hon att hon inte var frisk. Eller i alla fall att hon hade en mental missbildning, som gjorde att hon inte i förväg kunde inse och förutse konsekvenserna av sina handlingar. En del av de värsta ogenomtänkta grejerna hade avtagit med åren. Men inte alla. Knäppa saker hände att hon gjorde fortfarande. Fast i mindre farlig skala.


måndag 18 september 2017

Svårt

Jag funderar på benämningen olaga hot. Olaga hot. Finns det lagligt hot? Jag grubblar. Svårt. Till slut kommer jag fram till att det kanske ändå gör det.

Jag letar runt på nätet och hittar förklaringen. Den som hotar någon med att polisanmäla gör precis det. Hotar lagligt. Det är nämligen inte olagligt att anmäla ett brott. Även om det sen visar sig inte vara något brott begånget.


fredag 15 september 2017

Krogen

Jag hade varken klänning eller högklackade skor idag. Igår menade jag. Jag äger bara en klänning. Den köpte jag för fem år sen och har använt den en enda gång. På krogen igår hade jag byxor på mig. Grå byxor och på fötterna bar jag boots. Faktiskt med klack, men jag skulle inte kalla den hög.

Det jag la märke till och som gladde mig mycket var att när jag klev in genom dörren fick jag syn på en äldre man som stod vid baren. Han såg bra ut. Smal med en tight vit skjorta och välsittande blå jeans. Han betraktade mig oavvänt när jag promenerade fram till bardisken. Han log. Han visste inte det då, men kvinnan som stod bredvid honom var en vän till mig. Hon presenterade oss. Jag kommer inte ihåg vad han sa för namn. Jag var nog inte riktigt medveten. Såg bara ett par ljusblå ögon som såg in i mina gråblå. Min vän berättade sen att han var en gammal ishockeypappa. 


onsdag 13 september 2017

Att vårda

Jag vill omhulda landskapet efter skördetid
Rensa och kratta lövverk
Putsa och kånka trädgrenar

Bränna i oljefatet som bär spår av rost
Svettas fastän luften svalkar
Släcka törsten med vatten från källan


tisdag 12 september 2017

M

Forts på  berättelsen från igår 11/9:

Välj 5 ord på bokstaven M och skriv en text som innehåller minst 2 av dem

Mörk, mun, med, maklig, mot


Nästa gång hon ser honom skönjer hon hans ansikte. För att det ska verka som om hon väntar står hon nära spårvagnshållplatsen. Samtidigt som han drar ett bloss på cigaretten böjer han nacken och tittar uppåt. Han har mörk hud. Så sänker han blicken och ser rakt på henne. Den här gången är inte ansiktet skymt. Hon är överraskad över sig själv, att hon inte vrider bort huvudet. Hans mun. Han ler och en vit tandrad skymtar. Han rätar på ryggen, rättar till kepsen och gör en honnör med två fingrar. Som en scout. Alltid redo, tänker hon. Hon hör skramlet. Spårvagnen kommer i maklig takt. Han försvinner bakom vagnarna. Dörrarna slås upp. Hon står kvar. Har aldrig tänkt åka med. När hållplatsen är tom igen står han där. På samma sida som hon. Han tar några steg mot henne. Stannar helt nära.


måndag 11 september 2017

Cigaretten

Det står en man på andra sidan gatan. Han har en smal siluett och de blåjeansklädda benen är proportionerligt för långa jämfört med hans överkropp. Han röker. Den ljusgrå röken från cigaretten ringlar sig upp mot himlen. Hon följer röken med blicken och lägger märke till att luften är mättad av dagg och svagt regn som sakta singlar ner från de duvblå molnen. Mannen svarta keps är djupt nerdragen över pannan och lägger hans ansikte i skugga. Hon kan inte urskilja hans ansiktsdrag, men förnimmer att han betraktar henne. Han står helt stilla med ena foten uppdragen bakom sig, stödd mot husfasaden. Då och då höjer han armen och drar ett djupt halsbloss. Efter en stund slänger han fimpen. Han mosar den genom att placera foten rakt över och vrida skon fram och tillbaka några gånger. Som hon tänker sig att man gör med en kackerlacka man vill krossa och vara säker på att den bli ett med trottoarens asfalt. Under ett kort ögonblick ser hon hans blick glimra till innan han drar upp porten och försvinner in.


söndag 10 september 2017

Lund

Det var någon som berättade hur många tankar en människa tänker varje dag. Jag kommer inte ihåg antalet. Varför är det intressant? För mig är det värdelöst vetande. Fast jag kan ändå inte låta bli att fundera. Hur har man räknat ut det? Hur lång är en tanke? En sekund, en minut, en och en halv minut? När vet man att en tanke är slut och en ny börjar? Räknas drömmar till tankar? Jag finner det mer intressant att få veta hur ekvationen ställdes upp än det reella summan. Kanske ska fråga Lund.


torsdag 7 september 2017

Paret

Medan Karin lutade sig framåt för att ta tag i vinglaset fastnade hennes blick. Det gick inte att låta bli att stirra. Tur att hon satt så att de inte såg henne. En äldre man klädd i svart välsittande kritstrecksrandig kostym, vit skjorta och blå- och rödrandig slips. En kvinna som var mycket yngre, hade superkorta shorts i jeanstyg på sig. Så korta att Karin kunde skymta skinkorna. Upptill ett snävt linne och på fötterna hade hon svarta boots med decimeterhöga klackar. Med vingliga steg drog hon en barnvagn i riktning Mariaplan. Samtidigt tog mannen några hastiga flaxande kliv åt sidan för att hämta ett litet barn. En kille som helt klart nyss hade lärt sig gå. Den lilles gångstil var instabil och stegen riktades mer åt sidorna än framåt. Karin grubblade. Tog en djup klunk av det vita Chablisvinet. Vilket speciellt par. Var det möjligt att han var fadern? Eller var det morfar?


onsdag 6 september 2017

Inte sällan

Den dagen är mörk
Sker ingalunda sällan
Sinnesintrycket
som en sedvanlig gryning
Världen gör henne livrädd


tisdag 5 september 2017

Kulturkollo Kalla Kårar

Kulturkollo frågar: Vad får dig att känna krypande kalla kårar? Lista musik, film, konst och/eller böcker som får dig att känna klenmod, fruktan och ångest?


Det som ger mig värst kalla kårar är förstås verkligheten. Men om jag ska vara lite mindre allvarlig; jag kände rädsla när jag läste följande böcker. Mycket för att jag så väldigt lätt kunde identifiera mig med huvudpersonerna. Alla utom i en och det var den som har övernaturliga inslag. Kända böcker alla fyra. Ska jag välja någon före de andra ... svårt, men då väljer jag Hyresgästerna. Gastkramande.








Gården

Ibland när solen skiner brukar jag ta med mig en mugg kaffe och gå ner på gården.  Vår gård är rätt stor. Den ramas in av fyra längor landshövdingehus. Det gäller att inte börja fundera över att jag egentligen befinner mig på en scen, en amfiteater. En skådeplats där jag kan betraktas av många. Idag sätter jag på mig mina solglasögon. Jag tycker de ger mig ett visst skydd från närgångna blickar. I trapphuset hör jag någon sjunga. Jag känner igen sången;

"upp trälar uti alla stater
som hungern bojor lagt uppå"

I takt med sångens rytm går jag nerför trappan. Det måste vara grannen under mig som sjunger. Mannen som jag bara slängt några betydelselösa ord till när vi mötts. Han är underlig. Har radion på hela nätterna. Rösterna rabblar konstant. Timme efter timme. Det går inte att undvika att höra. Kanske har han svårt att sova om det är tyst. Vi har klagat. Lagt både arga och bönfallande lappar och slängt in genom hans brevinkast. Ett antal gånger. Det hjälper inte. Vid ett par tillfällen har Leif krängt på sig morgonrocken mitt i natten och gått ner och ringt på hans dörr, men han öppnar aldrig.

Ibland får jag syn på honom när han går över gatan på morgnarna. Iklädd slitna smutsiga blåbyxor släntrar han sig fram i exakt samma långsamma hastighet. Efter en liten stund är han framme vid en parkerad lika sliten vit bil. En gammal Volvo. Tror den är av typen 240. Jag har ofta undrat över vad han jobbar med. På eftermiddagarna ligger det alltid små högar av lera som leder fram till hans ytterdörr. Han sjunger riktigt bra.

Jag skjuter upp dörren och går ut på gården. En grå katt följer mina steg. När jag sätter mig ner på bänken, hoppar den upp och placerar sin smidiga kropp bredvid mig. Den stirrar oavvänt på mig. Kattens skarpt björklövsgröna ögon hypnotiserar mig. 


måndag 4 september 2017

5 ord på bokstaven O

Välj 5 ord på bokstaven O och skriv en text som innehåller minst 2 av dem:

oväsen, orka, oärligt, ogenerat, otroligt.


"Man tror att det är som det är, men så är det inte det."

Jag ler. Som så ofta tjuvlyssnar jag på spårvagnen. Det enda roliga jag har. Ibland orkar jag inte göra något alls. Inte läsa, inte lyssna i hörlurar. Bara ogenerat bliga stint rakt ut genom fönstret. Utan att se. Då och då lyckas några röster överrösta spårvagnens oväsen. Som nu.

"Öh. Vad?" hördes kompisen fråga.
"Att sälja sig dyrt och kriga hela vägen. Var det inte det de sa?"
"Vilka?"
"Det är så himla oärligt. Otroligt."
"Jag fattar inte."
"Vem gör det?"