Gården

Ibland när solen skiner brukar jag ta med mig en mugg kaffe och gå ner på gården.  Vår gård är rätt stor. Den ramas in av fyra längor landshövdingehus. Det gäller att inte börja fundera över att jag egentligen befinner mig på en scen, en amfiteater. En skådeplats där jag kan betraktas av många. Idag sätter jag på mig mina solglasögon. Jag tycker de ger mig ett visst skydd från närgångna blickar. I trapphuset hör jag någon sjunga. Jag känner igen sången;

"upp trälar uti alla stater

som hungern bojor lagt uppå"

I takt med sångens rytm går jag nerför trappan. Det måste vara grannen under mig som sjunger. Mannen som jag bara slängt några betydelselösa ord till när vi mötts. Han är underlig. Har radion på hela nätterna. Rösterna rabblar konstant. Timme efter timme. Det går inte att undvika att höra. Kanske har han svårt att sova om det är tyst. Vi har klagat. Lagt både arga och bönfallande lappar och slängt in genom hans brevinkast. Ett antal gånger. Det hjälper inte. Vid ett par tillfällen har Leif krängt på sig morgonrocken mitt i natten och gått ner och ringt på hans dörr, men han öppnar aldrig.

Ibland får jag syn på honom när han går över gatan på morgnarna. Iklädd slitna smutsiga blåbyxor släntrar han sig fram i exakt samma långsamma hastighet. Efter en liten stund är han framme vid en parkerad lika sliten vit bil. En gammal Volvo. Tror den är av typen 240. Jag har ofta undrat över vad han jobbar med. På eftermiddagarna ligger det alltid små högar av lera som leder fram till hans ytterdörr. Han sjunger riktigt bra.

Jag skjuter upp dörren och går ut på gården. En grå katt följer mina steg. När jag sätter mig ner på bänken, hoppar den upp och placerar sin smidiga kropp bredvid mig. Den stirrar oavvänt på mig. Kattens skarpt björklövsgröna ögon hypnotiserar mig.