Systern

Forts från text igår 20/9:

Hon tog ett steg mot mig, satte handen på dörrvredet och slängde upp altandörren. Med en smäll slog den i fasaden. Trots rädslan jag kände för min syster blev jag lättad av att fönsterglaset inte gick i bitar. Hon reagerade inte på skrällen.

"Tjuvlyssnar du?" Rösten var hård.

"Är det så konstigt", sa jag och kände mig modig. "Du var så upprörd."

"Det har du inte med att göra", sa Lena och klev in i rummet och ställde sig bredbent framför mig.

"Men jag är ju din syster. Jag bryr mig om", svarade jag och höll upp händerna framför mig som om jag ville ge henne en kram. Lena tog ett steg bort från mig. Mina armar sjönk.

"Det var något nytt", sa hon och sjönk ner i soffan, tog tag i fjärrkontrollen och började trycka febrilt. "Vad i helvete! Varför går den inte igång?"

"Nu är du orättvis", sa jag.

Ångesten satt högt upp i halsen. Jag visste att hon hade rätt. Under årens lopp hade jag varit en egocentriker som alltid satt mig själv i främsta rummet. Yngsta barnet, som blev bortskämt av all uppmärksamhet.

"Hjälp mig med den här", sa Lena medan hon höll fram apparaten och ruskade den hetsigt.

Jag gick fram och satte mig bredvid henne. Hon vände ansiktet åt mitt håll. Ögonen utstrålade smärta och munnen var förvrängd till ett grin.

"Lena", sa jag.

Hon tittade på mig, lutade sig tungt mot mig och la armarna runt min nacke. Jag hörde snyftningar och halsen blev fuktig av hennes tårar. Trots hennes kval kände jag olusten försvinna bort och ersättas av en blank lättnad. Jag bara satt där utan att röra mig och lät henne gråta.