Jag hade bestämt mig redan dagen före. Då går det inte att låta bli. Jag
är noga med att inte fega ur. Regnet öser ner. Himlen tömmer sina voluminösa lager
av nederbörd. Jag kliver i mina löpardojor och sätter en citronfärgad keps på
huvudet. Redan efter några minuter är jag sjöblöt. Det gör ingenting. Luften är
ljummen. Det är bara skönt. Så hör jag fågeln. Det låter som om en kråka flyger
i mina spår. Ett lika taktfast kraxande som mina löparsteg. Så förstår jag. Det
är ingen fågel. Det är högerskon som är vattenfylld och som för varje steg ger
ifrån sig ett högt knarrande läte. Först när jag närmar mig hemmet. De sista
tio stegen. Då hör jag även vänstra skon.
Det finns gränser kanske... bra.
SvaraRaderaJo gränsen går vid snöstorm ... tror jag :-).
RaderaRolig text! Har sprungit i ösregn en gång, gör ogärna om det... ;)
SvaraRaderaTack! Nej, det är lite jobbigt. Men är det inte råkallt samtidigt kan det ändå funka rätt bra.
RaderaMen det var kanske just det sällskapet som behövdes under turen!
SvaraRaderaKram och god tisdag :D
Ja, Znogge , precis! Jag kände så.
RaderaBra skrivet :-)
SvaraRaderaTack Maria!
RaderaAtt springa i regn är underbart, men det får inte hällregna. Känner igen känslan på skorna, kul beskrivet.
SvaraRaderaHåller med dig! Tack!
Radera