Hosta

 Nu hade det gått för långt. Inte en gång till. Han sträckte på ryggen och betraktade Elsa med en kisande blick.

”Men pappa, jag måste ha de här jeansen”, sa hon med gnäll i rösten.

”Måste?”

”Precis! Måste.”

”Det finns billigare som ser exakt likadana ut” sa han och drog fram ett par jeans ur hyllan med högar av denimbyxor i samma slitna blå färg. Han höll upp dem framför sig och betraktade tyget ingående.

”Det finns det inte alls. Mina kompisar kommer att se direkt att det är fejk.”

”Det är ju bara varumärket som skiljer. Den lilla etiketten. Hur viktig kan den vara? Den syns inte ens.”

”Pappa, du anar inte. Hosta upp stålarna nu.”

”Elsa! Så säger en fin dotter inte till sin pappa. Vem har lärt dig det?”

”Ingen!” sa hon och klev iväg med ett par jeans.

”Vänta! Vart är du på väg?”

”Till provrummet” ropade Elsa utan att stanna.

Han suckade och gick efter.

Styra

Hon var en rebell

Liten upprorsmakare

sa pappan grinigt

Höjde handen för att slå

Dra åt helvete skrek hon

Jamsa

 Med plastgaffeln samlade jag upp det sista av kycklingsalladen. Medan jag stirrade på två småflickor, som uppenbarligen var osams, tuggade jag omsorgsfullt och sköljde ner med en flaska mineralvatten. Tjejerna höll båda i något som liknade ett gosedjur. Vilken sort kunde jag inte avgöra. Kanske en giraff eller en tiger. Eftersom de drog från varsitt håll blev det stackars djuret utdraget som om det satt fastklämd i en sträckbänk. Skulle jag ingripa? Tänk om de spottade och svor åt mig? Jävla gubbjävel skulle de skrika och ropa att de blev överfallna av en ful gubbe. Jag sniffade. På håll kunde jag fortfarande gilla den speciella doften, trots att jag samtidigt blev irriterad över personens brist på hyfs. I närheten av barn. Jag vred på huvudet och upptäckte att det var Maria som stod en bit bort. Hon drog ett djupt bloss långt ner i bröstet och blåste ut långsamt.

”Maria?”

Hon tog några steg fram till mig och drog med fingrarna över min nacke. Axlarna riste till i en skälvning.

”Ska du med upp?” sa hon, lät fimpen falla ner i gruset och smulade sönder den med skon.

”Visst.”

Jag reste mig upp från bänken och slängde en blick bakåt. Gosedjuret låg övergivet i sanden och de båda rivalerna gungade så hela ställningen skakade.

”Bara det inte blir några barn så”, fortsatte jag.

”Jamsa inte så mycket”, sa Maria. ”Det är det sista jag vill och det vet du.”

Moln

 

Vita moln blomstrar högt på himlen

Jag vill följa med på den lugna färden

mot främmande trakter

Jag funderar på vem som sitter miltals härifrån

och likt mig stirrar på det ulliga underverket

Kanske precis som jag längtar till äventyret

som väntar om du vågar dra dit det okända finns

Eget foto

Vrålet

 Dörren slog igen bakom Johanna. Förbenat! Hennes mobil var kvar därinne! Johanna vred kroppen så snabbt att hon halkade och slog i ryggen och handflatorna i stentrappan. Det gick inte att hålla inne vrålet. Hon stirrade på den stängda dörren. I fjärran hörde hon polissirener. Så in i helvete snabbt? Mannen som sköt därinne. Johanna hade sett hur han kröp ut genom det krossade altanfönstret. Här var hon kvar. Hon måste ha tag i mobilen. Med ett stön hasade hon sig upp i stående ställning. Handflatorna var blodiga och det bultade i ryggen, som om någon stod och hamrade med en slägga. Utan att bry sig om smärtan störtade hon ner för trappan. Altanen! Hon måste ta sig till husets baksida.

”Stå still!”

Johanna stannade tvärt. Hon flåsade trots att hon bara hunnit rusa några meter. Någon bakom henne tog tag i hennes händer. Hon kved.

”Akta. Det gör ont”, sa Johanna. ”Låt bli.”

”Nu tar vi det bara lugnt här”, sa en mansröst, satte handklovar runt handlederna och vände henne runt. ”Vart tänkte du ta vägen?”

En lång man med rakat huvud tittade ner på henne. Hans hjässa var blank av svett och den ljusblå skjortan hade stora fuktfläckar kring armhålorna.

”Ingenstans”, sa Johanna. ”Jag är oskyldig.”

”Till vad?” sa han och log.

”Till vad som än har hänt”, sa Johanna och stirrade polismannen rakt i ögonen. ”Jag bara råkade gå förbi när du slängde dig över mig. Ta bort det här nu”, fortsatte hon och med möda lyckades hon vinka med det fastlåsta händerna.

 

Vika

 "Ni sa att jag fick åka med” sa Erik i gnällig ton. ”Alla andra ska.”

”Om vi hade haft möjlighet hade du fått”, sa mamma, vred på huvudet och tittade på honom medan hon sköljde ett dricksglas under rinnande vatten.

”Jag kommer att bli retad.”

Inte gråta, han var kille, fick inte gråta. Aldrig vika ner sig. Erik knöt handen och slog den i köksbordet men kunde inte hindra att han snyftade till.

”Snälla Erik, gör inte det här värre än det är. Du överlever.”

Det var just det. Han överlevde förstås, men dog lite grann samtidigt. Det var inte första gången han kom till skolan utan att ha med sig det fröken sagt. Nu blev det ingen skolresa för Erik. Han hatade alla som hade mycket pengar, lika mycket som han avskydde morsan och farsan som aldrig hade ett ruttet öre över. Imorgon skulle han strunta i att dyka upp på skolan. De fick åka själva på sin jäkla skolresa. Han brydde sig inte.

Vals

Jag skrev en scen i mitt manus där vals passade in:

Jag drogs dit som en hund som jagar iväg efter att ha upptäckt ett doftspår. Det var omöjligt att låta bli. I hamnen var allt stilla. Jag satte mig på träbänken och tittade ut över havet och bryggorna. Både diverseaffären och den lilla butiken med glass och rökt fisk var öppen. En man i en liten träjolle ordnade med sina fiskenät och tittade inte på mig. Trots det drog jag kepsen längre ner över pannan. Jag drog in lukten av saltvatten. En speciell fläkt av något fränt men ändå friskt som jag inte fått känna på tio år. Havet var näst intill kav lugnt. Obetydliga vågor bara som dansade vals i otakt. Jag reste mig och vandrade längs båthusen och ut på promenadstråket mot badet. Ju närmre jag kom, desto mer slog hjärtat. 

På halva vägen klev jag över stängslet och klättrade upp på bergssidan. Jag tvingades stanna. Konditionen var usel. Medan jag försökte få ner andningsfrekvensen tittade jag uppåt och upptäckte villans ena hörn. Jag ändrade riktning en aning och kom fram till baksidan. Med en taggig vild nyponrosbuske som skydd kikade jag. Kläder hängde på tork. Fortfarande samma torkvinda. En kvinnas ansikte skymtade i fönstret som jag själv tittat ut genom hundratals gånger. Jag funderade på vad som hänt om livet tagit en annan vändning. Hade jag suttit där istället för den främmande kvinnan? Jag både ville och ville inte gå in. Hur skulle det påverka mig? Satt mitt och Ellas äktenskap som ett kliande eksem i väggarna? Skulle det blomma ut med full kraft så fort jag klev in? Medveten om att det var tänkbart att kvinnan kände igen mig, kunde jag ändå inte hejda nyfikenheten blandad med ångest. Jag besinnade sig. Det var omöjligt. Jag vände mig om och hasade nerför berget.

Vafalls?

 Det var det jag innerst inne vetat hela tiden. Jag skulle inte komma undan.  Första impulsen var att slå ifrån sig med båda händerna. När som helst skulle jag komma på ett sätt att slippa ta konsekvensen. Naturligtvis. Jag hade hittills i livet fixat allt till det bästa. Mitt bästa. I spåren av en viss eftersläpning fick jag dock inse faktum. Det fanns ingen väg hit eller dit, bara den enda raka vägen. Den ledde oavkortat till ett erkännande av min skuld. Med omedelbar verkan förvandlades jag till en brottsling. Blotta tanken fick mina axlar att skaka.

”Vafalls?” sa poliskommissarien när jag slutligen stod framför skrivbordet med händerna knäppta om magen. ”Vad hade du gjort sa du?”