Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 31 maj 2016

Kevin

En ny scen med en ny man i en annan tid än i min lilla text igår:


Jag hörde en låg knackning på dörren.
"Karin!"
En väsande röst som jag direkt identifierade. Det var Kevin. Under någon sekund tvekade jag.
"Karin!"
Jag kravlade upp ur sängen, tassade barfota fram till dörren och låste upp. Kevin stod utanför enbart iklädd knallröda korta kalsonger med vita kanter. Han log.
"Blev du rädd?"
Han viskade teaterhögt. Samtidigt som jag skakade på huvudet sträckte jag på halsen för att försöka kontrollera om det var tomt i korridoren. Förutom Kevin.
"Du behöver inte vara orolig. Ingen annan här. Kan jag komma in?"
Jag stod kvar i dörröppningen utan att röra på mig.
"Men du, släpp in mig."
Nu använde han ett aning högre tonläge vilket gjorde att jag flyttade mig en bit från dörren. Han gled snabbt in i rummet. Nu såg jag att han höll ett litet paket i ena handen. Ett typiskt sådant paket som flickor brukar bli glada över att få. Jag satte mig inte på sängen utan gick fram till fönstret och placerade min bak på den breda fönsterbrädan. Medveten om att den skulle hålla för min tyngd. Ofta satt jag där och tittade ner på gatan och den minimala snutt av havet som kunde skönjas mellan två hus.
"Den här är till dig."
"Den kan jag inte ta emot."
"Visst kan du."
"Men varför?"
"För att jag vill att du och jag ska bli ett riktigt par."
Jag vred på kroppen och tittade ut. Stirrade på den blå skymten i fjärran. Vågorna som lojt slog in över Brightons breda sandstränder. Jag tyckte att jag till och med kunde se en bit av den enorma piren.
"Tack i så fall."
 

måndag 30 maj 2016

Helt fel


Nästan direkt ångrade hon sig. Det var helt fel. Visst var det? Eller var det rätta att göra i hennes situation? Det snurrade i huvudet. Det gick inte att få ordning på tankarna. Hon skakade på huvudet och försökte tvinga sig själv att tänka klart. Om hon var riktigt ärlig mot sig själv. Då var det ingen tvekan. Hon älskade inte Bertil. Hade aldrig gjort och skulle aldrig komma att göra. Men han gav henne ett lugn, en trygghet. Hur länge skulle den känslan räcka? Hur länge skulle deras äktenskap hålla?
Hon betraktade honom där han kom gående över gårdsplanen. Bertil med sin taniga kroppsbyggnad. Alla kläder satt alltid för löst på honom, liksom fladdrade i vinden som en flagga på en flaggstång. Och trots att han ännu bara var trettio år hade håret börjat glesna ovanför pannan. När han stod med ryggen till hade hon sett en kal rund måne längst upp på hans hjässa. Hon reste sig upp från stolen och gick honom till mötes.

torsdag 26 maj 2016

Avskärmad

forts. på inlägget
måndag 23 maj 2016
En rutinsak



Jag hoppade ner på plastgolvet och stirrade på mig själv under några sekunder. Pastellblå ögonskugga och mörkblå färg på mascaran. Läpparna glänste av fett cerat. Jag vände mig om och gick ut ur badrummet. Utan att bry mig om att kolla i listan när nästa buss gick, satte jag på mig poplinkappan och gick ner på gatan.

När jag stod vid hållplatsen och väntade sträckte jag på ryggen. Sänkte axlarna och ställde mig en aning bredbent för att kroppens tyngd mot fötterna skulle fördelas jämnt. Jag hade en knepig dubbel känsla i magen. Jag kände mig avskärmad från de andra människorna, som precis som jag stod otåligt väntande på nästa buss med ett glasartat uttryck i ögonen. En man i grå rock tittade rakt på mig. Blicken var livlös, som om han var blind. Det kunde lika gärna vara hur många mil som helst emellan honom och mig. Ingen av de andra resenärerna hade en aning om vad jag hade upplevt i mitt liv och jag visste inget om dem. Vi var inte heller intresserade av att få veta. Våra hjärnor var uppfyllda av helt andra saker. På allt utom på dem som stod närmast oss, just nu.

Samtidigt var jag väldigt närvarande. Mer fokuserad än normalt. Mina axlar skälvde till. Jag ryste fast det var ljummet i luften. Till slut skulle jag göra rätt för mig. Jag skulle vittna. För första gången i mitt liv bli utfrågad av en polis. Stolt över mig själv klev jag på bussen. Att göra det rätta, gick det upp för mig, skulle bli läkande för själen.


onsdag 25 maj 2016

Hemma hos



Bild från boken Hemma hos diktatorn av Peter York. På fotot ser man ett av rummen på Lenins lantställe.



Min lilla berättelse:

Det var här hon alltid satt och skrev. Trots att platsen inte var optimal. Fåtöljen var egentligen bekvämare att sitta och läsa i, bakåtlutad med ryggen vilande mot ryggstödet. Att skriva där tvingade henne att hela tiden luta sig framåt och ställningen gjorde att hon fick ont i hela kroppen. När hon sent omsider reste sig upp var hon så stel att hon var tvungen att räta på sig väldigt försiktigt och lite i taget.

 Men ändå, stämningen i rummet. Det fanns så mycket att vila ögonen på om inspirationen sinade. De ljusa möblerna, solljuset som sipprade in genom fönstret och de skira vita gardinerna. Hängbjörken utanför vars löv precis slagit ut i en lidelsefullt grön ton. Ibland fann hon sig själv stirrande på det slitna mönstrade parkettgolvet eller på det sirliga mönstret i väggdekorationen. Hon brydde sig inte om hur länge hon suttit så. Tiden var inte viktig. Det här var hennes liv. Ett alldeles speciellt tillstånd som bara var hennes.

 


måndag 23 maj 2016

En rutinsak


Det var så underligt. Trots att hon visste att hon var oskyldig kände hon nervösa muskelryckningar i ögonlocken och det dånade i huvudet. När hon lade på luren stirrade hon på handen som darrade och hur hon näst intill missade telefonklykan. Det var ju bara ett vittnesmål, precis som polismannen hade sagt. Men hon hade ju inte en aning om vad polisen skulle fråga. Eller på vilket sätt. Om de var tuffa och försökte göra henne ännu nervösare än hon redan var. Tänk om de misstänkte att hon på något sätt var inblandad? De kunde ju inte veta. Hur var det de alltid sade i filmer?
"Det är bara en rutinsak. Bara för att vi ska kunna utesluta dig som misstänkt. Det är väl bra, eller hur?"

Det var viktigt att hon klädde sig på ett sätt som ingav förtroende. Inte de slitna blåjeansen, t-tröjan och svarta skinnjackan. Kjol och blus fick det bli. Hon reste sig upp och gick fram till garderoben. Slängde upp den och bligade på det väldigt begränsade innehållet. Fanns det någon kjol över huvud taget? En gammal mörkblå veckad från gymnasietiden. Den var kort, räckte bara ner på halva låret. Men ändå bättre än gamla Levisjeans med fransiga nederkanter. En vit bomullsskjorta som hon ärvt från pappa drog hon ner från galgen. Hon kunde klämma in den innanför kjollinningen. Snabbt satte hon på sig kläderna och gick in i badrummet. Hon ställde sig på toalettlocket för att kolla i spegeln. Hyfsat. Så fick det bli. Hon tittade på klockan. Redan sen. Måste sticka om hon skulle hinna till den överenskomna tiden.

torsdag 19 maj 2016

Skolan


"Jag var skitdålig i skolan", sa han. "I vissa ämnen var det nära att jag inte fick några betyg alls."
Han drog med fingrarna genom de få grånande hårtestar som fanns kvar strax ovanför pannan. Håret åkte omedelbart tillbaka och la sig över ögonbrynen.

"Skolkade du?"
"Det hände ofta. Alltså i vissa ämnen som jag inte gillade. Samhällskunskap och historia. Och svenska. Men jag var närvarande så pass mycket ändå att lärarna var tvungna att ge mig en etta. "

Han satte upp ett pekfinger i luften och skakade det åt hennes håll som om han förmanade henne.
"En etta?" frågade hon och satte huvudet på sned och log. "Var det bra eller dåligt?"

"Du vet, jag gick i skolan för så jäkla länge sen, så du har inte en aning. På den tiden hade vi 1-5-betyg. Och en etta var dåligast."
"Det har ju gått bra för dig ändå, eller hur? Du är ju en riktigt duktig entreprenör. Tjänar mycket pengar. Visst?"

"Jag har haft tur. Jag halkade in på entreprenörsbanan på ett räkskal. Sen har det bara rullat på."

tisdag 17 maj 2016

Måste


Efter första handslaget. Sen fanns det inget stopp. Rösten, högt upp i falsett. Efter en stund var hennes knyckiga läppar och tänder det enda jag uppfattade. Det surrade i mina öron. Jag hörde inget längre. Alla urholkade ansikten som var vända mot henne. Stirrande tomma ögon. Mitt huvud. Som om hjärnan invaderats av en hop med myggor som ångrat sig och som nu desperat försökte komma ut.  Så det avlägsna skimret som närmade sig. Den distinkta förnimmelsen av att allt klarnade. Jag uppfattade ljud igen. Hon sa:
" Jag måste prata hela tiden. Jag klarar inte av när det är tyst"

måndag 16 maj 2016

Bosses bloggtävling om Norge

Trots att jag bor i Göteborg har jag faktiskt bara besökt Norge tre gånger under hela mitt liv. Ingen av gångerna har jag tyvärr foton från. Så jag fick tänka i andra banor.

Den norska låt som jag genast tänkte på var Mitt sommarlov med Anita Hegerland.

 
Sen en bok av en norsk författare. Får bli Karin Fossum eftersom den låg så bra till i bokhyllan (jag har inte läst den än):

 
 
Mina fem foton kommer nu:
 
Norges bidrag i ESC kom inte till final. Jag tyckte lite synd om Norge här. Låten var inte alls dum.

 
 
Tidigare fanns Norska Sjömanskyrkan i Göteborg, men den har stängts igen. Huset står kvar men här ligger nu Norges Hus istället. När det fortfarande var en kyrka, för kanske 6-7 år sen, var jag där på konsert och åt norsk buffé efteråt. Vi var inbjudna eftersom Kjell var kollega med den manlige prästen (som förstås var från Norge). Kjell är inte präst utan han jobbade på den tiden som ekonomichef på samma församling som Egil under några år.




Det lustiga med följande två foton är att gatorna korsar varandra. Jag menar, vilken ska man välja om man vill komma till Norge? Norska gatan eller Oslogatan? Jag tänker mig här att de här två fotona räknas som ett.



 
 
Sen har vi Clarion Post Hotell som ägs av en norsk gutt som heter Peter Stordalen. Fint att någon tar hand om den stora fina byggnaden, renoverar den och låter den leva vidare. Fast nu som hotell och restaurang bl.a.
 
 
 
 
Här har vi till slut en författarkollega, Tora F Greve. Hon skriver i genren Steampunk. Det ni! På bilden håller hon en av sina böcker. Vi råkar på varandra ibland på sociala media som rör skrivande och vi är med i samma skrivargrupp på nätet som heter Skrivkontakt 2016.
 
 

onsdag 11 maj 2016

Livia


Utmaningen var att ta en bok.

Välja en slumpmässig mening i början av boken och skriva en text baserad på meningen.


Jag valde Elena Ferrantes Min fantastiska väninna:
"Hon tyckte att hon gjorde något rätt och nödvändigt, medan jag hade glömt alla goda skäl och säkert var där bara för att hon var det."




Nästan hela vårterminen hade gått när Livia en dag slutligen vågade gå till rektorn. Trots att hon visste att det inte alls var säkert att hon skulle få hans stöd. Eller att han ens skulle tro på henne. Eventuellt enbart med en kort vinkning  med ena handen skulle avfärda henne och säga att hon slösade bort hans dyrbara tid. Men hon tyckte att hon gjorde något rätt och nödvändigt, medan jag hade glömt alla goda skäl och säkert var där bara för att hon var det. Lektionen i geografi var precis slut och när jag med några snabba steg försökte komma ifatt Livia, stannade hon, vände sig om mot mig och sade:
"Nu har jag bestämt mig. Jag går jag till rektorn."

"Är du säker?"

"Nej."
Innan jag hann reagera hade hon småspringande börjat ta sig neråt i korridoren. Omgivningen var fylld av alla elever som hade rast och som skrikande var på väg ut eller på väg till en annan korridor, för en annan lektion. Vissa stod vid sina skåp och ett högt ekande slammer bildades när de slog igen skåpsdörrarna och låste. Efter några sekunder kunde jag bara otydligt skönja testar av hennes svarta hår som försvann bort. Jag började springa och kom ifatt henne precis nedanför trappen upp till andra våningen.

"Jag följer med dig", sade jag på inandning.
Bröstet höjdes och sänktes i snabb takt medan jag försökte hämta tillbaka normal andning.

Livia ryckte på axlarna. Hon stirrade på mig med en trumpen min.
"Gör som du vill."

Hon var ju min vän. Jag var tvungen. Tanken fanns där i periferin. Hade jag också varit utsatt? Precis som Livia. Hade jag förträngt det? Det värkte i halsen. Jag visste. Fast jag hade inbillat mig att jag gått vidare. Slagit ifrån mig alla mörka tankar. Kanske orkade jag inte påminnas. Kanske Livia var mycket starkare än jag.

tisdag 10 maj 2016

Bosses bloggtävling går vidare...

Nja, jag har inte lyckat särskilt bra en här gången. Mitt bidrag nedan blev lite tunt. Jag såg några citronfjärilar men hann inte med att få med dem på bild. En humla smet också iväg, likaså en skalbagge. Däremot höll jag på att kliva på någon slags kräldjur när jag var ute och sprang. Det var ingen huggorm, men den var relativt stor och metallaktig i färgen. Vad kan det ha varit? Någon mask uppenbarade sig inte. Ingen nyckelpiga heller, ingen spindel eller larv. Min morfar tyckte förresten inte att man skulle kalla nyckelpigan för just det utan han ville istället döpa om den till nyckelflicka. Han gillade inte att någon skulle behöva vara piga åt någon annan.
 
 
 
Här har vi en myra gående på en parkbänk
 
 
Här har vi en död fluga
 

Här har vi en geting mitt i maskrosen, ingen humla förstås



Den här tog jag med bara för att jag gillade den svulstiga blomman



Och den här tog jag med eftersom den var så vacker



Det var det hele...

På spårvagnen


Jag tittade på henne från sidan, lutade mig en aning bakåt. Det var ofrivilligt eftersom sittplatserna på spårvagnen inte var placerade exakt bredvid varandra, två och två, utan den ena var fastsatt i golvet några decimeter framför den andra. Hon satt vid fönstret. Med vänstra handens fingrar masserade jag halsen. Halsmusklerna värkte.

"Blir det inga frågor då blir det gärna så att man larvar på. Då kastar jag ut en fråga, random, bara så där. Det märks att det går hem varenda gång. Vad jag än frågar tittar han på mig med en uppmärksam blick", sade hon.

"Gör han det?"

Hon snörpte på munnen så att näsan rynkades samtidigt.

"Eller kanske är det en tacksam blick."

"Varför tror du det?" frågade jag.

"Ofta inser jag det själv, långt efteråt. Om jag tänker tillbaka på lektionen, att han måste tyckt att min fråga var helt imbecill. Fullständigt idiotisk. Men inte med en minsta lilla antydning till irritation svarar han alltid långsamt och omständligt. Fast jag har slutat lyssna långt innan han är färdig. Det är ändå inte så att jag lär mig något. Jag är alltid så trött."

"Du kanske behöver sova mer på nätterna?"

"Du", sade hon och reste sig hastigt upp. "Nu ska vi av nästa. Ska vi ut och ta en bärs?"

 

 

 

torsdag 5 maj 2016

Huvudet


Bild från: https://www.flickr.com/photos/stevepj2009/22000712389/


Hennes huvud. Det var något som var väldigt fel. Sen förstod jag. Jag var fullständigt övertygad om att skallen tillhörde en annan kropp. Proportionerna. Kroppen var alldeles för voluminös till den lilla hjässan. En kvinnas huvud på en mans kropp. Jag gick närmre för att konstatera det jag redan visste. Att jag skulle se ärret. Och jag såg det tydligt. Ett tunt ärr i en perfekt cirkel. Hela vägen runt. En aning blekare än övriga huden. Snyggt sytt, tänkte jag. Som ett halsband i ett ljust hudfärgat material.


tisdag 3 maj 2016

Finnas till


"Argsinthet", sade hon. "Ursinne är du full av. Du är så rasande jämt. Det gör ditt liv till ett litet helsicke. Ser du inte det?"
"Jo, kanske..."
Jag tyckte att det var helt naturligt att vara förbannad på livets orättvisor. Jag kunde inte låta bli annat än att reagera.
"Du kan inte ta på dig världens alla bekymmer och lägga på dina axlar", fortsatte hon. "Det kommer att sänka dig en vacker dag. Eller en vanlig simpel dag. En dag som inte är så olik alla andra. Du måste förstå att du finns till, att du lever här på jorden, inte främst för andras skull utan för din egen.
Jag stirrade på henne. Kunde hon ha rätt? Det lät så egocentriskt.
"Låt dina tankar reduceras till din nära omgivning. Fundera på vad du kan göra i  din egen tillvaro. Se allt som finns runt dig. Dina närmsta. Annars blir du heltokig. Och vad hjälper det, vare sig dig eller andra?"
"Du är så himla klok."
"Jag bara säger som det är."
"Jo, kanske..."


måndag 2 maj 2016

En ny dag randas


Det är så besynnerligt. Nu, när jag inte behöver rusa upp varje morgon för att ta mig till jobbet, vaknar jag alltid strax före klockan sex. Under alla de långa åren som arbetstagare kan jag inte påminna mig att jag en endaste gång vaknat innan klockan skrällde till och skrämde slag på mig. Precis klockan sex. Det händer till och med nu för tiden att jag vaknar tidigare. Under några år hade jag ett jobb som krävde att jag gick upp klockan fem. Tanken på hur jag under den tiden varenda morgon var mer död än levande känns helt absurd idag. Inte en morgon utan att det kved inom mig, vilket helvete det var att behöva gå upp mitt i natten. Mitt i natten? Det är ju härlig morgon tycker jag nu. Numera känner jag ömhet inför tidiga morgnar. En innerlig skön förnimmelse när jag drar upp persiennen, tittar ut genom fönstret och konstaterar att nu randas ännu en dag i frihet.

Nu kan jag i lugn och ro släntra ut i köket. Ta fram en djup tallrik och göra i ordning frukost. Sätta mig ner och fördjupa mig i morgontidningen medan jag intar skedar med yoghurt och müsli och sen rundar av med en kopp kaffe. Inget och ingen avbryter mig. Jag sitter precis så  länge som jag har lust. Det är det här som är livet.